Likt andra gamla hårdrockskollegor kämpar AC/DC oförtrutet på. Och likt samma kollegor sålde de slut sina kommande konserter på en kvart och är nu här igen med en ny platta. Intresset verkar inte falna, varken hos bandet själva eller hos fansen. AC/DC är, möjligen tillsammans med Motörhead, bandet som oftast får stå som exempel på […][...]

I bilen på väg hem till Malmö från Hultsfred tidigare i sommar lyssnade vi på en cd-r innehållandes blandad rockmusik. En bit in på skivan dyker Don’t Drag Me Down med Social Distortion upp varpå kollega Håkan Thörn drar slutsatsen att man lätt hör varifrån Backyard Babies tagit influenser ifrån, vilket är en korrekt iakttagelse. […][...]

Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

Att höra på AC/DC är i deras bästa stunder som en utrensning av vuxna bekymrade tankar. Att låta kroppen styra tanken som omväxling. För kroppen lyssnar på den här musiken. Jag kan bevisa detta genom något som hände mig häromdagen. Jag stod i kön i en skivbutik och ”Stiff Upper lip” var på ganska högt […][...]