Yes, rock n' roll!

Det är min första spontana reaktion när trumbeatet i det instrumentala öppningsspåret ”Fuckin' in the Bushes” får sällskap av en bluesig gitarrslinga, en fet Hammondorgel och en mäktig kör. Detta toppas sedan av samplade röster som loopas om och om igen under låten.

Nu kanske du undrar om du börjat läsa fel recension. Beats, samplingar och loopar är inte något man vanligtvis förknippar med Oasis. Låt mig då lugna dig med att säga att du inte läser fel recension. Oasis fjärde platta ”Standing On The Shoulder of Giants” inleds nämligen med en av deras mest experimentella låtar hittills. Och det är inget dåligt experiment för den här låten svänger mer än vad hela förra skivan ”Be Here Now” gjorde.

Det är också den mest uppenbara flirt bandet gjort med danspubliken till dags dato. Men trots att det här är det närmaste de kommit att göra en klubbhit är musikens rötter fortfarande djupt nerborrade i rock n' roll-myllan. Samtidigt blir det uppenbart att Oasis börjat snegla åt den brittiska dansscenen och hämtat influenser därifrån. Något som i det här fallet blivit osedvanligt lyckat och får mig att le lyckligt, börja spela lufttrumma och hoppas att resten av skivan är lika bra.

Nästa spår på skivan är ”Go Let It Out” en av Oasis starkaste singlar på flera år. Den är enligt klassisk Oasismodell uppbyggd kring ett repetitivt riff runt vilket låten får växa tills den efter ett par minuter når ett mäktigt crescendo. Om inte den här låten blir en allsångsklassiker på bandets konserter framöver skulle det förvåna mig mycket. Här märker man också en annan av bandets stora inspirationskällor, de allestädes närvarande Beatles. Lyssna bara på stämsången eller orgelstämman så går det inte att ta miste på vilka som är förebilden framför alla andra.

I somras när han fick frågan om hur den nya skivan skulle låta sade Noel Gallagher att den skulle vara ”lite psykedelisk”, något som fram till ”Who Feels Love?” lyser med sin frånvaro. Men när den öppnar med baklängesgitarrer, indiska slagverk och sitarer förstår man vad han syftade på. Över det här mässar Liam en text om sol och kärlek närmast som ett mantra. Stundtals påminner det nästan kusligt mycket om nu nerlagda Kula Shaker.

Och någonstans där under låtens gång brister illusionen om den ultimata Oasisplattan. För visst, psykedelia i all ära men om det som det i det här fallet innebär musik som inte tillför något annat än en lång väntan på nästa låt klarar jag mig precis lika bra utan. Visst är det tjusigt genomfört men det är också alldeles för tråkigt och intetsägande. Något som var ett genomgående problem på bandets förra platta.

Men så börjar ”Put Yer Money Where Your Mouth Is” och allting faller på plats igen. Det här är högklassig oasisrock när den är som bäst. Dessutom verkar grabbarna ha lyssnat in sig på AC/DC. Lyssna på introt och tänk ”T.N.T.”. Det envetna orgelackordet pumpar genom hela låten, gitarrerna lägger tunga riff och Liam sjunger med mer attityd än på länge. Helt plötsligt är tristessen från ”Who Feels Love?” som bortblåst och jag inser än en gång vilket lysande rockband Oasis kan vara om de bara vill.

Det framstår ganska snabbt att det har hänt saker med bandet sedan sist. Framförallt märks det att bandet jobbat ordentligt med ”Standing on the Shoulder of Giants” jämfört med föregångaren ”Be Here Now”. Den förra spelades in av ett band som trodde att allt de rörde vid automatiskt blev till guld och därför inte lade ner sin själ i skapandet. Resultatet blev också därefter. En med Oasis mått mätt riktigt slätstruken skiva.

”Standing on the Shoulder of Giants” är mycket mer komplett och bandet har återfått den entusiasm och energi som saknades på föregångaren. Men trots att det är en rakare rockplatta har det också, som tidigare nämnt, smugit sig in nya element i musiken som influenserna från mer elektronisk musik. Något som inte är helt oväntat med tanke på Noels samarbete med Chemical Brothers.

Man har också till stor del hittat tillbaka till kombinationen av briljanta refränger och lättsmälta melodier som varit gruppens adelsmärke. Jag skriver till stor del eftersom det trots ett stort steg i rätt riktning ändå inte är i närheten av ”(What' s the Story) Morning Glory”, en skiva som Oasis alltid kommer att få finna sig att bli bedömda efter.

Här finns nämligen ett par spår, förutom redan tidigare nämnda ”Who Feels Love?”, som på något sätt inte vill fastna som de övriga. Både ”Gas Panic!” och ”Sunday Morning Call” med sina blippande bakgrundseffekter är bra låtar men faller in i just det facket. De saknar det där lilla extra helt enkelt. Men annars är ”Standing on the Shoulder of Giants” en mycket lyckad kombination av en återgång till ett stort atmosfäriskt sound till vilket man nu också har lagt nya influenser.

Skivan avslutas som sig bör med en bombastisk ballad ”Roll It Over”. Innan dess har man fått höra Liams första bidrag till Oasis låtkatalog ”Little James”. En inte allt för fantastisk ballad men som med sin ”Hey Jude”-kör nog ändå kan bli en framtida konsertfavorit.

”Standing on the Shoulder of Giants” visar upp ett Oasis som är på väg att hitta tillbaka till sin absoluta toppform. De når inte dit den här gången men tar definitivt ett steg i rätt riktning. Det ska också bli kul att se om de kommer fördjupa sitt intresse för elektroniska dansrytmer framöver. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt spännande, inte minst med tanke på vad det innebar för ett annat rockband från de brittiska öarna, Primal Scream, när de gjorde det.