På omslaget sitter de hopträngda i en gammal eka och flinar fånigt. De tittar inte in i kameran utan har fäst blicken på annat håll. Alla har de Bobby Ewing-frisyrer som är så extremt fula att man lättskulle kunna tro att det rörde sig peruker om man inte visste att plattan släpptes 1973.

Vi talar om bröderna Alan, Little Jimmy, Wayne, Jay, Donny och Merrill.Vi talar om The Osmonds, mormonbröderna från USA som höll min musikaliska ådra i ett fast och stadigt grepp när jag var sju år. Onekligen är detta den första LP-skiva som befann sig i min ägo. Beviset är att undertecknad med stor stil kladdat ner ”JB 1″ med en kulspetspenna på skivomslaget.

Den första skivan är ju som den första kärleken. Goda och dåliga minnen blandas med en känsla av ömhet och en speciell känsla som aldrig riktigtåterkommer igen. Det fantastiska med den här skivan är att jag fortfarande avskyr vissa spår med samma intensitet som en vildsint sju-åring kan frambringa samtidigt som andra låtar än i dag får det att rycka i ben, armar och övrig muskulatur. Om man adderar dessa ryckningar så bildas något som man i bästa fall kan kalla för något slags dans…

Inledningsspåret ”Crazy Horses” är ett av de sönderraspade stycken som kan skapa denna (för omvärlden oftast oönskade) effekt. Låtens inledning, med ”gnäggande” gitarrer och tunga pukor kan få vem som helst att vakna till liv. Versen är tung, närmast klaustrofobisk och innehåller ett gitarrarrangemang som inte går av för hackor. Vi talar hårdrock… Sedan tar Merrills väsande, fräsande röst över i den mer frigjorda bryggan som för oss över till den klassiska refrängen där bröderna mässar ”Crazy horses” om och om igen till det tunga kompet vi känner igen sedan introt. Vansinnigt bra.

”Down by the Lazy River” är ett gospel/soulfärgat nummer med mycket blås och ett fruktansvärt sväng. Försök stå still till den här… Merrill sjunger återigen som en gud.

Donny Osmond är ett kapitel för sig. Han var en riktigt bildskön yngling som sjöng om smärta och hjärta så att flickor världen över skrek sig hesa. Tyvärr har några av hans soloinsatser fått plats på den här skivan. ”Why”, ”Too Young”, ”Teenager in Love” och ”Puppy Love” är fyra verkligt sockersöta, smetiga, kleggiga ballader där Donny låter som om han inte gjort annat än masserat sina stämband med bregott dygnet runt. Nog sagt om den mannens insatser på egen hand.

Nej, då föredrar jag den följande ”Yo Yo”. I och för sig en mellanlåt, men med bra sväng och återigen snyggt blås. Låten innehåller också en rejältsnygg brygga där ovan nämnde Donny faktiskt gör en bra sånginsats.Än mer vedervärdig än Donny är faktiskt brödraskarans minsting Jimmy som man försökte lansera som ett alternativ för de allra yngsta fansen. Han har fått med två fullkomligt vidriga spår, ”Long-haired Lover from Liverpool” (bara titeln…) och ”Tweedle Dee” där han med pipig, bräkig och extremt enerverande röst gör sitt allra bästa för att plåga livet ur eventuella lyssnare.

”One Bad Apple” och ”Double Lovin'” får vi lov att lägga under rubriken Standardspår. Poppiga låtar med snygga refränger där alla bröderna får chansen att sjunga lite växelvis i verserna. Inte särskilt upphetsande. Desto mer inspirerande är skivans, och Osmonds, absoluta höjdarspår alla kategorier: ”Hold Her Tight”.

På mitt skrivbord, som annars var belamrat av diverse modellflygplan, serietidningar och annat skrot, ställde jag upp gamla kaffeburkar i olika storlek med plastlock på. Skrivbordslampan, som tack och lov var av plåt, fick agera cymbal och till trumstockar användes naturligtvis de klassiska köksslevarna…

Skivspelaren var av plast. Orange med inbyggd högtalare. Och det var alltid ”Hold Her Tight” som gällde. Fjärde spåret på sidan 2. Full volym. Och sedan dunkade trummorna och basen igång i en aggressivt djungeldoftande beat med en wawa-färgad gitarr som jamade fram det magiska introt. Undertecknad hängde förstås med så att kaffeburkarna for omkring som skållade råttor på bordet. Skrivbordslampan fick troligen 2-4 nya bucklor för varje jamsession… Den totala förlösningen kom alltid i refrängen:

”Hold her tight
Hold her tight then maybe…
Make her feel
Make her feel real good…”

Återigen hittar vi de snygga blåsarrangemangen och det otroliga svänget. Brutalt.

Texten förstod jag inte mycket av då, men framförandet räckte för att till och med en sjuåring som bara några veckor tidigare fått skymta sin första porrblaska skulle ha en viss aning om vad det i grund och botten handlade om. ”Hold Her Tight” är helt enkelt en av de sexigaste låtar jag har i min skivsamling. Detta trots att brödraskaran som sjunger den fortfarande sitter som ett gäng fånigt flinande idioter på skivomslaget. Det är en ekvation som jag aldrig fått att gå ihop…