Jag skulle vilja hylla den här skivan. Höja den till skyarna. Skrika att det är den viktigaste och bästa skivan som gjorts. Det är liksom det jag hoppats. Och med en sådan öppning förstår ni genast att jag är åtminstone lite besviken. Det är jag. Men, ändå ”Xtrmntr” är en hissnande musikalisk upplevelse och bitvis en rent fantastisk sådan. Jag hoppades ändå på mer. Jag önskade ett mästerverk till. Jag ville se ännu ett tvärt kast. Ännu en revolution.

”Xtrmntr” är en på många vis helt logisk fortsättning på ”Vanishing Point” och syskonalbumet ”Echo Dek”. Det är en fortsatt resa in i en klaustrofobisk urban värld som för längesedan spårat ur. Det är en resa på jakt efter nästa kick. Nästa höjd. Det är en arg resa. En förbannad tripp. Bobby Gillespie har nog aldrig varit så uppretad och politisk förut. Han är förbannad på kapitalismen. Det fattar jag.

Ljudmässigt rör sig Primal Scream på ett område som närmast kan beskrivas som digital brittisk punkfunk. Föreställ dig en sammansmältning av Atari Teenage Riot, Chemical Brothers, Jesus & Mary Chain och Primal Screams eget förflutna. Det distar så det står härliga till. Ljuden hänger inte alltid ihop, men bildar ändå en självklar helhet. Basen slår dig i ansiktet. Hårt! Mani sa Abba och Bobby blev sur. Men jag förstår vad han menade. Han menade disco, klumpade ihop disco som Abba. Basen är nästan disco ibland. Fast arg och stenhårt funkig.

Öppningen på ”Xtrmntr” är överväldigande. Den första halvan av skivan är så stark att man nästan tappar andan. Därefter går det lite på tomgång tycker jag. Det blir aldrig dåligt, bara inte lika bra. Inte lika angeläget.

Sammanfattningsvis är det här en bra skiva. Fast inte lika bra som den skulle kunna vara. Framförallt inte lika bra som jag numer förväntar mig av Primal Scream. De kan mer och bättre. Å andra sidan. Jäklar vad det svänger. Ibland är det jobbigt att ha ett för stort bagage när man ska ut och resa.