”There are only forty people in the world, and five of them are hamburgers”.

Captain Beefheart

Visst, det där är ett jättekul citat – men det är ett jävla jobb att göra sig av med all sån här ovidkommande bråte som omger Captain Beefheart och hans plattor. Man hör knappt musiken eftersom det finns en skog av sagor, anekdoter och rykten som står i vägen. Men Beefheart får skylla sig själv; han var en av rockvärldens bästa sentensmakare och mest underhållande blåljugare. Tyvärr ljög han ofta så att han trodde sig själv, vilket ställde till det en del för omgivningen.

Den Beefheart-platta som det oftast talas om är dubbel-skrevsparken ”Trout Mask Replica” från 1969. Själv föredrar jag uppföljaren ”Lick my decals off, baby” från 1970. På dessa båda skivor använde Beefheart and the Magic Band sig av en arbetsmetod som väl närmast kan beskrivas som dadaistisk i den bemärkelsen att slumpen hade en avgörande betydelse när låtarna gjordes. (Men sen var det slut-daddat; när låten väl var klar var troheten mot originalet absolut).

Så här gick det till: Beefheart hade fått för sig att han skulle börja spela piano. Och eftersom hans ego var ohyggligt stort menade han att det omedelbart kom mästerverk ur klaveret när det var han som spelade. Inför ”Lick my decals…” fick supergitarristen Zoot Horn Rollo därför stå med en bandspelare och spela in Beefhearts klafsande på tangenterna. Sen gick den tappre Rollo hem för att ta ut varenda ton från tejpen och separera kakafonin till gitarr-, bas- och trumpartier. Därefter ägnade bandet månader åt att lära sig Beefhearts spontanistiska ”kompositioner” not för not.

Captain Beefheart var ingen stor vän av ”sångbara” melodier. Hans vargylande var djupt rotat i deltabluesens potenta men entoniga mylla. Däremot var han totalt nyskapande och fullständigt fördomsfri när det gäller det rytmiska. Att bas, gitarr och trummor spelade olika taktarter samtidigt var ingen ovanlighet. Tretakt mot fyrtakt? Why not? Nån gång landar man på samma etta, och då går man vidare till nästa parti!

Lika äventyrlig var han när det gällde harmoniken. Och det är klart om man lirar piano utan att riktigt veta vad man håller på med, då blir det onekligen en del intressanta ackord.

Men det här betyder inte att Beefhearts musik var helt utan influenser. På ”Lick my decals…” är det främst countryblues och free form jazz som spökar. På två gitarrinstrumentaler finns spår av de franska impressionisterna (tror jag), men i övrigt är det ”hårt men brutalt”, som fotbollstränaren ”Nordan” i Hudiksvall brukade säga.

”Lick my decals” är uruselt proddad, men man hör ju att Zoot Horn Rollo spelar fenomenal slide och att de båda trummisarna, den legendariske ”Drumbo” och Art Tripp (som kom från Zappas, Mothers), bankar fram rytmer som än idag känns overkliga; det finns några helt knäckande unisonpartier med Zoot på gura och Tripp på marimba. Och basisten, Rockette Morton, han spelar som ingen annan och för en gång skull finns det täckning för den klyschan; Morton är alltid på behörigt säkerhetsavstånd från grundpulsen.

Och ovanpå allt detta Beefhearts voodoo-vojs och hans saxofonspel som för det mesta är på temat ”plåga en gris”.

Detta om musiken, alltså. Men även när är det gäller texterna var Beefheart en särling. Märkliga, surrealistiska poem av utomordentligt hög klass åtminstone om man jämför med övriga skrivare i rocksvängen. Fast här får jag till viss del lita på andra bedömare; de här texterna är snåriga, även för den som har amerikansk engelska som modersmål. Det vimlar av vitsar, ordlekar och referenser. Men till och med jag fattar att han ofta skrev om ekologiska ting, människan kontra djuren och naturen, och när han ibland skrev om amour, så inte var det den kärlek vi hörde om på 70-talets topplistor, precis.

Det retar mig som fan att det här har fått stämpeln ”grabb- och nördmusik”. Det är hårt, svårt och obekvämt – sannerligen ingen easy listening – men musiken är därför inte omöjlig. Inga långa jam, utan korta, snärtiga och superarrade bitar på ett par tre minuter. På nåt skruvat sätt är det faktiskt vackert!

Okej, det krävs lite tålamod i början, men har man väl kommit in i denna värld, då stannar man. Fördelen med Beefheart är nämligen att musiken och lyriken har så många bottnar, så många in- och utgångar, att låtarna i stort sett är outslitliga. Och det är en stor fördel för oss aficionados, eftersom Beefheart la av med musiken 1982 för att ägna sig åt en lukrativ karriär som bildkonstnär. Han bor i Trinidad, California, nuförtiden och har gjort sig oanträffbar. Det sägs att han är vrålsjuk, men ingen vet.

För de lojala och tappra musikerna i the Magic Band har det gått sämre. I musikbranschen är de stämplade som wackos, och utan sin karismatiske men hänsynslöse slavdrivare till ledare har de haft svårt att få till det.