Dr Dre är hiphop. Dre ligger bakom två av historiens viktigaste hiphop-album. Dels N.W.A.:s monumentala album ”Straight outta Compton”, dels egna albumet ”The Chronic”. Sen låg han visst bakom ett album med den då unge debutanten Snoop Doggy Doggs debut. Sen la han en hand eller två på årets debutant Eminems album också. Ett tungt arv. Ett arv som skapar förväntningar. Nästintill omöjliga förväntningar.

Dres förra album var egentligen inte ett regelrätt Dre-album. Det var snarare en show case. En presentation av artister som Dre tänkt jobba med på sitt nya bolag Aftermath. Albumet var en mörk stråk- och pianodominerad historia som dröp av paranoia på ett sätt som bara Trickys verk gjort fram tills dess. Skivan var mer än lovligt ojämn och sålde inte heller särskilt bra. Visst fanns där lysande spår, men ingen helhet som kunde leva upp till de förväntningar som namnet Dr Dre för med sig.

Nya albumet ”2001″ är en annan historia. Helt annan. Här har Dre samlat de artister han njutit av att arbeta med och de han lyckats bäst med under nittiotalet. Här finns så klart Snoop, Xzibit, Kurupt, Nate Dogg och Eminem. Det verkar som om alla inblandade gjort sitt yttersta för att åter sätta Dre överst på tronen. Visa vem som bestämmer. Vem som fortfarande leder flocken. Vem som flyttar beat till platser som ingen utforskat tidigare.

Men ”2001″ handlar inte bara om framtidsbeat. Här finns mycket som minner om forna dagar. Det är skönt att höra Snoop backa upp Dre igen. Det har jag saknat. Låtarna på Snoops senaste album där de två återförenades för första gången sedan åren på Death Row var bara en försmak. Det här är långt bättre.

”Xxplosive”, som gästas av bl a Kurupt och Nate Dogg, är den bästa g-funken sedan ”Regulate”. Förvisso fem snäpp dystrare och mörkare än g-funken som du och jag minns den, men ändå omisskänligen g-funk.

Ett av de starkare spåren på skivan är mötet mellan Dre, Xzibit och Eminem – ”What's the Difference” – där Dre tittar upp i himlen och ber Eazy E om ursäkt och hoppas att han kan förlåta allt som gick snett. Dre fortsätter att berätta hur mycket han gillar att jobba med Snoop igen. Eminem passar i sin tur på att tacka Dre för allt han gjort för honom och Dre svarar vänligt att han alltid gillat det Eminem sysslat med och gladeligen backar honom igen. Kärlek och respekt.

Avslutande ”The Message” förenar Dr Dre och Mary J Blige för första gången och det mötet motsvarar alla förväntningar. Större, hårdare, djupare och mörkare än allt på Marys senaste album. Jag börjar drömma om ett Maryalbum där RZA och Dre tävlar om att lägga beats. Mmmmm. Mumma.

Visst det finns fler spår som förtjänar ett omnämnande, men jag nöjer mig med att konstatera att ”2001″ är nästan allt jag vågat drömma om. Det är inte riktigt lika stort och viktigt som ”The Chronic” än, men så vadå jag har bara haft en vecka på mig att bekanta mig med ”2001″. ”The Chronic” har funnits där sedan 1992. Vi får väl se om sju år. Herregud förresten sju år. Jag hoppas att det inte dröjer sju år till nästa gång. För även om den här skivan är 22 spår lång vill jag inte vänta lika länge en gång till.

Sen får vi väl se om Snoop flyttar till Aftermath och lämnar tramspellarna på No Limit bakom sig. Kvalitet lönar sig i längden. Faktiskt.