Beck Hansen kan aldrig vara borta. Så han kan aldrig vara tillbaka. Tillbaka efter tid, kanske. Men knappt ens det, för han är närvarande hela tiden.

Beck gör lycklig musik. Lycklig och tramsig. När rapporterna om att Bong Load / Geffen stämde Beck och att Beck stämde tillbaks var jag orolig att det lyckliga var ett avslutat kapitel. Det är ju inte bara en gång i skivhistorien som ett rejält skivbolagsbråk har gjort att en artist ramlat ihop. Olyckliga äktenskap skapar inga bra avkommor. Men det verkar som om han lyckats ställa sig utanför det, för mitt i alltihop gick han in med sitt band i studion och spelade in en skiva. Och ut kommer Midnite Vultures och det kräver bara första spåret Sexx Laws för att göra mig lugn igen. Beck kan fortfarande vara lycklig och tramsig.

Jag tänker direkt på en artist som inte kom ut lika välmående på andra sidan ett skivbolagsbråk, Prince. Och jag funderar på hur det hela egentligen påverkat Beck och om det är en ren tillfällighet att delar av Midnite Vultures skulle kunna vara en Prince-skiva. I Becks tappning naturligtvis. För det är ingen efterapning. Men det är likt. Till motivval (sex) och ljudbild (minneapolis-funk). Till och med falsettsången är där, nästan som om han tydligt vill påpeka var inspirationen kommer från. Prince är i och för sig inte den enda inspirationskällan. Det är avstamp i funken, men sedan ett hopp till country, ett steg åt sidan till folkmusik, ett hopp framåt till rocken och två hopp bakåt till en blandning av alltihop. Som vanligt lånar Beck från ett rikt register.

Bandet känns tajtare nu än nånsin, ett resultat av att de faktiskt spelat tillsammans med samma sättning ganska länge nu. Produktionen är mustig och alla instrument låter så där riktigt bra. Det som fått ta ett steg tillbaka är samplingarna som tidigare varit så framträdande på Becks skivor.

Även om skivan är glad och studsig så känns det också som att den har mer djup än tidigare inspelningar. Beck är inte lika naiv längre i sina uttryck. Han har alltid varit medveten, men nu med ett stänk av bitterhet. Det gör det inte sämre, bara lite annorlunda. Därför blir Midnite Vultures en av de bästa plattorna att spela på nyårsnatten som närmar sig. En kväll som du vill göra roligare fast du vet att hela grejen bara är påtvingad för att det har kommit en massa nollor till västvärlden. Gör det bästa av det, slit ur godbitarna ur kvällens kadaver som den gam du är – tillsammans med Beck.

En kort kommentar om omslaget också. Först tyckte jag att det bara såg knasigt ut, men jag tänkte att det är väl något konstprojekt från Hr Hansen själv. Sedan läste jag att EYE från Boredoms varit med och gjort designen. Då är det inte konstigt längre. Snarare lite tråkigt. För så ser ju Boredoms omslag alltid ut, när jag tänker efter.

Tråkigt omslag eller ej så är det här en bra platta. Ett problem som dock infinner sig med riktigt bra artister är att man får bedöma dom efter hur bra de kan vara. Därför kan jag inte ge ”Midnite Vultures” ett toppbetyg. För den är inte lika bra som debuten, Odelay eller One Foot In The Grave. Men den slår förra årets Mutations med flera noslängder.