Nebulos|a (-o'-) molnliknande
anhopning av gas eller stoft i rymden,
stjärntöcken [...] nebulös (-ö's)
dimmig oklar. (SAOL)

Sture Allén har antagligen aldrig lyssnat på Nebula. Det kan jag nästan svära på. Men hade han gjort det hade han nog varit överrens med mig om att bandets val av namn speglar musiken synnerligen väl. De spelar enligt dem själva också just kosmisk rock. Jag skulle vilja utvidga med att förklara den som delvis nebulös… Det rör sig nämligen om stonerrock.

På Fu Manchus första album – ”No One Rides For Free” (1994) – spelade hela Nebula kan man säga. Alla medlemmarna i bandet var i alla fall med på det albumet. Men det var också det enda albumet Mark Abshire var med på. Lagom till inspelningen av Fu Manchus genombrottsplatta – ”The Action Is Go” (1997) – sparkade frontmannen Scott Hill även Eddie Glass och Ruben Romano; Abshire, Glass och Romano bildade Nebula, och saken var biff. Abshire och Romano som är gamla vänner, spelade mer än gärna Glass låtar tillsammans med honom, och 1997 kom debuten ”Let It Burn”. Nu två år senare är uppföljaren här. Och om jag får säga det så tror jag inte att någon i bandet är ledsna över att de inte längre är medlemmar i Fu Manchu.

Nebula är ett mindre stelbent band än Fu Manchu. Visst, även Nebula gillar tunga stonergroove, men de är klart mer flexibla och varierande. Flanger, reverb och fuzz samsas med både loopar och akustisk gitarr. Man har även kryddat produktionen med en del handklapp och koskälla, och har man gjort det är man en bra bit på väg! Musikmässigt tycker jag mig höra allt från flummiga och syraindränkta Black Sabbath influenser till rockiga Boghandle diton. Att de dessutom låter mycket garagerock understryks av att de valt att göra en Stooges cover som gamle Mudhoney sångaren Mark Arm sjunger på. Glass egen sång låter mycket Scott Hill, men där slutar egentligen jämförelsen med Fu Manchu. Om man nu inte vill klumpa ihop banden p g a av det liknande grundsoundet vill säga.

”To the Center” vinner på att spelas på hög volym.Då hör man. det svänger oftast något infernaliskt och skönheten ligger just där. I svänget. En vägg av gitarrer och en pumpande bas tillsammans med ett i högsta grad levande trumspel. Jag baramyser. Skönt är också att få höra ett stonerband som inte drar sig för att variera sig. Även om variationen i sig inte är ett mål. Nebula spelar helt enkelt rock, inte mycket annat, men de har inte snöat in på en enda formel. Det tycker jag om. Även om jag ibland känner att jag skulle vilja ha mer av de olika sidorna hos Nebula. Mer flanger och loopar, mer flum. Samtidigt vill jag ha mer koskällarock, och mer garage. Fler starka refränger skulle heller inte skada. Allt finns där, men inte fullt ut. Men man kan inte få allt.

Jag vågar inte säga att ”To the Center” är årets bästa skiva i genren, men jag tycker att den helt klart kvalar in i toppen.