Geoff Tate och resten av Queensrÿche har gjort världens mest helgjutna platta. Den heter dock inte ”Q2K” utan ”Operation Mindcrime” och är något så ovanligt som en hårdrocksmusikal med ett politiskt konspirationstema och inslag av opera. Skivan ansågs ha så kontroversiella texter att den totalförbjöds i USA när den släpptes. Drygt tio år har gått […][...]

Året var 1989. ZTV var inte ens påtänkt och MTV var fortfarande långt ifrån var mans egendom. Eftersom vi var och hälsade på en släkting som hade kabel-TV så gällde det att passa på. Plötsligt var de bara där; mittemellan Madonnas ”Cherish” och någon annan dussinlåt. Tempot var högt. För att vara MTV var det […][...]

Dublin Fair – de svenska öltältens förlovade irländare släpper album med blandar traditionellt och eget material. Bandet består av fyra värmlänningar och en inflyttad irländare. Tillsammans mal de fram irländska toner på ett ganska oklanderligt sätt. Det är bara det att det här känns så gjort. Låt vara att Dublin Fair är ett av de […][...]

Musikproducenterna på ”musik som är mer musik kanalerna” blir nog glada över att Joe Cocker släpper ”nytt” material. Det är kompetent men könlöst producerat. Cockers röst börjar låta trött. Jag har svårt att se meningen med denna platta, men som bakgrundsskval och muzak kommer det säket fungera jättebra, trots att det är så tråkigt. Synd […][...]

Tja, Lunachicks. Knasigt band. Fyra tjejer som spelar punkig rock-n-roll med sexuella övertoner. De låter som för några år sen och att ingenting har hänt. Fast nånting har hänt och skivan är släppt nittionio. De slår hårt på trummorna, riffar enformigt och sjunger som ett sånt här band skall göra. Stöddigt, med ett utsträckt långfinger […][...]

Jag vet inte från vilket håll man skall titta på den här skivan. Antingen skall man titta på den från ett håll där Atari Teenage Riot kommer ifrån. Eller också skall man titta från ett mer dansant håll i stil med Prodigy. Jag kan försöka klara av ATR först. Låttitlarna är många gånger en flirt […][...]

Alla vet vem Iggy Pop är. Iggy är en ikon. Många är de som genom åren följt med Iggy på hans krokiga resa genom diverse mer eller mindre intressanta ljudlandskap. Många gånger kritiserad för sina vägval, men aldrig lämnad. Nu har Iggy i alla fall valt att utmana sina lyssnare ordentligt. Vid 52 års ålder […][...]

Ben Harper har svårt för att bestämma sig. Det finns ju så många typer av musik man kan spela. Frågan är bara hur många som ryms på en och samma skiva utan att helhetsintrycket blir splittrat? I teorin blir svaret: hur många som helst, så länge man finner en röd tråd i materialet. Det är […][...]

Herb Alpert är en gammal trumpeträv som under 60-talet skapade en egen populär musikstil med sitt band Tijuana Brass. Glada mexikanska tongångar och duettrumpeter var kännetecknen och de hade hitar som ”Spanish Fly” och ”Tijuana Taxi”. Det här är dock ganska långt ifrån dessa spralliga och medryckande tongångar. Herb har här gruppat ihop sig med […][...]

Gruppen kommer från Montreal i Kanada och är, enligt skivbolaget, ohyggligt populära i hemlandet. Sky består av två unga killar, James och Antoine, som att döma av deras musik inte sitter och grubblar så mycket. De här killarna målar i pastellfärgade toner – inte en missfärgning eller fläck någonstans. De låter som det står högst […][...]