Gruppen kommer från Montreal i Kanada och är, enligt skivbolaget,
ohyggligt populära i hemlandet. Sky består av två unga killar, James
och Antoine, som att döma av deras musik inte sitter och grubblar så
mycket. De här killarna målar i pastellfärgade toner – inte en
missfärgning eller fläck någonstans. De låter som det står högst upp
på deras promosida på internet: rent och polerat. Det är lättsmält
pop med lite r n b influenser. Glatt, sprättigt och lätt. Med sina
ljusa, spröda röster låter de likt vilket gulligt pojkband som helst
och riktar sig säkert till samma målgrupp som dem. Musiken är
olämplig, för att inte säga omöjlig att deppa till. Jag har inte
hittat många molltoner på skivan, inte ens i de ”sorgliga”
balladerna.

För mig saknas det en tyngd i musiken, en motvikt till det lättsamma
och gulliga. Där gitarriffen kunde varit fräcka och skapat tyngd,
fungerar de mest som käcka ljudeffekter. I den ”hårdaste” låten på
skivan ”Love song”, närmar de sig Robbie Williams musikaliskt, men
utan att ens vara i närheten av hans gung. Och Robbie Williams är
ändå inte så hårt, eller hur?

Kompet ligger i samma nivå som melodin hela tiden och musiken känns
rotlös. Som om den ligger och flyter ovanpå. För att inte anstränga
publiken eller beröra för mycket kanske. Tyvärr ligger det i mitt
intresse att bli ansträngd och få känsloupplevelser utöver dem jag
blir serverad när jag hör musik. Skivan är inte direkt dålig. Det
händer ingenting i mig bara.

Det är bara när jag tycker mig höra försök att imitera Green Gartside
i Scritti Politti som jag känner något. Jag blir irriterad. De må ha
ljusa röster och göra melodiösa låtar, men de har varken Greens
begåvning som låtskrivare eller sångare. Så lägg av att härmas, det
funkar ändå inte.

Överhuvudtaget känns skivan som om jag har hört den förut, fast inte
tänkt på den.