Alla vet vem Iggy Pop är. Iggy är en ikon. Många är de som genom åren följt
med Iggy på hans krokiga resa genom diverse mer eller mindre intressanta
ljudlandskap. Många gånger kritiserad för sina vägval, men aldrig lämnad.

Nu har Iggy i alla fall valt att utmana sina lyssnare ordentligt. Vid 52
års ålder släpper han en skiva fylld av olika små lågmälda musikexperiment
som komplement till hans nya allvarliga terapeutiska texter. Utan att gömma
sig bakom en matta av slammer tar Iggy oss med på en resa in i hans inre
som är snårigt, pinat och blödande. Avskalat både musikaliskt och
produktionsmässigt. I skivans bästa stunder skall sägas. Tyvärr har herr
Pop valt att blanda stilar lite väl friskt vilket gör skivan något
splittrad. En del låtar är lite väl flippade.

Trots detta kan jag inte sluta att lyssna på ”Avenue B”. Skivan innehåller
tillräckligt med bra låtar för att jag skall sitta med hörlurarna på och
lyssna om och och om igen. Låtar som ”No Shit”, ”Afraid to Get Close” och
”She Called Me Daddy” som är riktigt bra spoken word spår som alla använder
sig av samma stråkkomp samt ”I Felt the Luxury”, som är ett smått vrickat
spår som för tankarna till Travis Bickles monologer i Taxi Driver, visar
den nya sköra sidan av Iggy. Tokhitten ”Corruption” och covern ”Shakin’
All Over” visar samtidigt att de gamla takterna sitter i.

Det går egentligen inte att jämföra den här skivan med det Iggy gjort
förut. Det är helt enkelt inte rättvist. Det här är något annat. Bra utan
att låta The Stooges. Intressant nog för att inte vilja lämna Iggy riktigt
än.