Pierce var tidigare frontman i smålegendariska glamrockarna Nasty Idols. Efter en tids vila är han nu tillbaka med sitt första soloalbum. En inte helt oäven debut faktiskt. Pierce har lämnat den hårda och samtidigt glättiga glamrocken bakom sig och ägnar sig nu åt mer traditionell pop/rock av internationellt snitt. Det låter lite U2 här – […][...]

Svenska syntet-poparna Saft följer upp förra albumet ”Paranoia Erotica” med ett album som svänger lika mycket. Bandet är nu decimerat till en duo, och har plockat in lite levande instrument som gitarr och trummor i produktionen. Resultatet är inte så omvälvande, Saft känns igen. Lätt naivt svängande syntpop som får mig att reagera som ett […][...]

Fenomenet Martin Eriksson – mer känd som E-type – är denna gång iklädd riddarrustning för att som titeln antyder utkämpa eurotechnons (förhoppningsvis!) sista slag. Jag har en enorm respekt för denne låtsnickrare. För säga vad man vill om den genre han kallar för hem, men det är inte något som får mig att gå igång. […][...]

När det blev dags för den numera Londonbaserade norrlandskvintetten att ge ut en samlingsskiva så återvänder man till rötterna och döper den efter hemstaden Skellefteå. Man har här samlat de bästa låtarna från de skivor som släpptes innan det stora genombrottet med plattan ”Bagsy Me” kom. Det märks att Wannadies har utvecklats och de har […][...]

Oj! Då och då kommer det skivor som gör en såväl förbryllad som extatisk. Musik som man inte riktigt förstår sig på och som just därför har en oemotståndlig charm. Titelspåret ”Etanol” är en energiexplosion som garanterat får folk att hoppa som skållade studsbollar förutsatt att man inte ligger i gipsvagga. Och inte ens då […][...]

Talvin Singh rör sig i samma trakter som likaledes brittiska Leftfield. Det handlar om episk drum n bass med drag av filmmusik. Det rör sig inte direkt om minimalism. Singhs egenhet är att han fyller musiken med ljud från den den indiska miljö han härstammar från och är uppväxt i. Det gör att musiken får […][...]

Kosmic jämförs med Radiohead, i det pressutskick som följer med plattan. Jag måste ställa mig väldigt tvekande till den jämförelsen. Med lite god vilja kan man eventuellt finna vissa likheter med deras tidigare utgåvor. Om man däremot jämför med Radioheads mästerverk ”The Bends” så är det bara att konstatera att Kosmic inte spelar i samma […][...]

Om man tar en bas bestående av trummaskiner, samplingar och mer jordnära instrument, t.ex. fiol och akustiska gitarrer, och sedan piffar till det hela med en nypa Beck, ett stänk soul av typen Eric Gadd och avrundar med en rejäl dos hiphop och rapp av det gladare De La Soul- och A Tribe Called Quest-slaget, […][...]

Garmarna är en av de grupper som tillsammans med t.ex. Hedningarna, Sorten Muld och i viss mån Urga, slår vakt om den nordiska folkmusiktraditionen. De blandar egna låtar med nytolkningar av gamla traditionella visor och texter. Resultatet blir en välljudande mix av gammalt och nytt. Man förenar det nya och det gamla utan att det […][...]

The Honeyz gillar verkligen modern R&B. Det hörs. Stundtals lyckas de också riktigt hyggligt, som t ex i den Bad Boy-doftande ”Summerime”. Men, allt som oftast blir det, som vanligt med engelsk R&B, trist och urvattnat. Som bäst låter Honeyz som ett Xscape utan kaxighet och attityd, eller ett mesigare All Saints. Att det verkar […][...]