Det finns dagar jag bara vill lyssna på uppåtmusik. Och det finns dagar jag vill lyssna på Paradise Lost. Lyckligtvis är det uppåtmusiken som lockar merparten av årets dagar. För om sanningen ska fram är ju gothisk, deppig, tung och aggressiv rockmusik ganska vedervärdig. Men det finns dagar den här musiken är bäst i världen. […][...]

De rör sig i trakter som bevistades av många i början av nittiotalet. Då efterföljare till Pixies och Dinosaur Jr. gjorde indierock med stort hjärta, men med mindre eftertanke. Trevliga band som var mindre arty än Yo La Tengo, men mindre renslipade än (sätt in tråkigt amerikansk collegerockband här). ”There Are No New Clouds” är […][...]

Jag brukar försöka leva efter mottot att det är ok att lyssna på allt. Ingen ska dömas efter sin musiksmak. Allt är tillåtet. Huvudsaken är att du är nöjd. Men det finns fanimej gränser! Mässande munkar kompade av tysk b-muzak framför låtar som ”Wicked game” av Chris Isaak, ”Blue monday” av New Order och ”Blasphemous […][...]

Foo Fighters är på många sätt ett briljant band. De har humor, gör bra låtar och är lagom oförargerliga och samtidigt lite farliga. Skulle jag vara tv-producent och skapa ett band – då skulle jag bilda ett nytt Foo Fighters. Tuffa, men sjyssta killar med lagom mycket tatueringar och attityd för att kunna säljas till […][...]

Ben Kweller vill och lyckas se ut som en buskille. Spontant vänder det sig lite i mig när det verkar som han försöker så mycket. Fula mössan och tandborsten och den fåniga uppsynen. Tjena, jag sätter ner min skiva i skivbutiksfacket modern-ung-man-som-är-lite-tokig-och-alternativ. Men när jag härdar ut och faktiskt lyssnar får jag några sköna små […][...]

Det har skrivits om influenser från åttiotalet i form av New Order, The Cure och The Smiths, och att Joey Tempest skulle lämnat singer/songwriter-tiden bakom sig. Jag tycker inte det stämmer. Den här skivan består precis som tidigare soloskivorna ”A place to call home” och ”Azalea place” av mogen, strömlinjeformad radiorock. Ibland avskalad, ibland elektrifierad. […][...]

För tiotalet år sedan fanns det ett band som kallade sig Limbo och gjorde tre präktiga radiolåtar, ”Uppe på toppen igen”, ”Barfotadans” och ”Allt eller inget”. Kvartetten Andersson påminner på många sätt om just Limbo. De gör dur-pop/rock som skulle kunna göra sig bra på radio. I en tradition som känns typisk svensk. Men jag, […][...]

”Sensor” börjar med lite congas och skönt jazzig mellotron. Men innan den är slut har den blivit både goth-svärtad och upplevt ett proggigt symfonirockparti. ”Hypnotique” låter isländsk. Influerad av Björk och Sigur Rós. Cellon är med. Tvärflöjten också. Ett jazzkomp i botten. ”Téa” bjuder på naturbarns-jazzig visa. Som senare övergår i veritabla symfonirockorgier. Inte minst […][...]

Jag borde nog känna till Bert Jansch. Men jag gör det inte. Han är samtida med storheter som Nick Drake och Leonard Cohen – och gjorde säkert stora skivor i början av sjuttiotalet. Nu är det ”Edge of a dream” som inleder min Jansch-karriär. Det är knappast den ultimata starten. Visst, han spelar gitarr bättre […][...]

”Nordic Lounge – An Introduction To Contemporary Nordic Music” är svenska skivbolaget DNM:s första släpp i en serie skivor som ska presentera nordisk elektronisk klubbmusik. Är den ett tecken på vilken standard de tänkt att hålla på sina släpp även framöver är det bara att börja samla direkt. För i den något diffusa genren, samlingsskivor […][...]