Det har skrivits om influenser från åttiotalet i form av New Order, The Cure och The Smiths, och att Joey Tempest skulle lämnat singer/songwriter-tiden bakom sig. Jag tycker inte det stämmer.

Den här skivan består precis som tidigare soloskivorna ”A place to call home” och ”Azalea place” av mogen, strömlinjeformad radiorock. Ibland avskalad, ibland elektrifierad. Hela tiden med ett stabilt sväng.

”Forgiven” är en typisk radioproducent-favorit som ni kommer höra/redan hört på både P3, P4 och era lokala reklamkanaler. Omöjligt att skaka av sig. Klisterrefräng. Bra eller dålig? Det är upp till den som lyssnar.

Det som jag tycker är mest slående är att den här skivan har ganska mycket gemensamt med Kent. Slå mig hårt om ni vill, men jag hör både Sami-gitarrer och en samlad ljudbild som har drag av ”Isola”. Lyssna på låtar som ”Superhuman”, ”Always on the run”, ”Magnificent” och ”Falling apart” – och ni kommer förstå. Jag tror nog att Joey Tempest gillar Jocke Berg.

Samtidigt är det väl precis där dragen New Order, Cure och Smiths kommer in. Liksom små drag av Depeche Mode. Kraftigt filtrerade genom Kent-filtret och Joey Tempests eget rock-filter.

De flesta som köper den här skivan är troligen födda på sjuttiotalet eller tidigare. Inte så mycket på grund av att de var unga när Europe och pudelrocken var som störst, utan snarare för att de känner sig hemma i radiorocken. Den är deras.

Det här är inget underverk. Men det är heller inte en dålig skiva. Den är stabil, tillrättalagd och välanpassad. Precis som Joey Tempests tidigare soloskivor. Den tar inte några steg tillbaka mot pudelrocken. På gott och ont är Joey Tempest säkerheten själv. Han har sedan Europes debut för tjugotalet år sedan ständigt levererat ungefär samma låtar. Låt vara i olika skepnad, men med samma grund.

Inte direkt spännande. Men det funkar.