Foo Fighters är på många sätt ett briljant band. De har humor, gör bra låtar och är lagom oförargerliga och samtidigt lite farliga. Skulle jag vara tv-producent och skapa ett band – då skulle jag bilda ett nytt Foo Fighters. Tuffa, men sjyssta killar med lagom mycket tatueringar och attityd för att kunna säljas till både pojkar och flickor, män och kvinnor.

Men tro nu inte att jag hävdar att Foo Fighters är en sådan produkt. Absolut inte. Men jag uppfattar bandet som en dröm för sitt skivbolag, MTV, ZTV och andra liknande aktörer. De är på låtsas och på riktigt.

Foo Fighters plockar även på detta album ut russinen ur punk-, pop- och hårdrockkakorna, men låter lite mer fokuserat än tidigare. Inte minst på singeln ”All my life”, där videon profilerar Foo Fighters som ett tufft rockband. Känns skönt att den är befriad från Weird Al Yankovic-humor.

Det hörs också att Dave Grohl umgåtts flitigt med Josh Homme och Queens of the stoneage. Han spelade ju som bekant trummor på hyllade ”Songs for the deaf”. I låtar som ”Low”och ”Burn away” kan man väl ana var Grohl inspirerats.

Det finns inte någon ny kioskvältarhit i stil med ”Monkey wrench” eller ”Everlong” på det här albumet. Men skönt hård pop erbjuds i låtar som ”Times like these”, snyggt avskalade ”Tired of you” och ”Halo”. Uppblandat med rockigare saker som ”Overdrive” och ”Come back” blir helheten ganska lyckad.

Och trots att ”One by one” inte berör mig på djupet så har jag nu förstått att jag kan ta Foo Fighters på allvar, vilket glädjer mig.

Glädjande är också de bonusdelar den som köper albumet kommer åt via webben. Generöst med material, bilder, filmsnuttar och live-inspelade låtar väntar den som använder sin kod och CD-skiva enligt instruktionerna.

Foo Fighters visar med ”One by one” att de är mer på riktigt, än på låtsas. De känns mer direkta den här gången, men de låter fortfarande som – Foo Fighters.