”Sensor” börjar med lite congas och skönt jazzig mellotron. Men innan den är slut har den blivit både goth-svärtad och upplevt ett proggigt symfonirockparti.

”Hypnotique” låter isländsk. Influerad av Björk och Sigur Rós. Cellon är med. Tvärflöjten också. Ett jazzkomp i botten.

”Téa” bjuder på naturbarns-jazzig visa. Som senare övergår i veritabla symfonirockorgier. Inte minst för trummisen.

Långa ”They are beautiful” låter Björk igen. Fast utan programmeringar.

Riktigt långa ”Quits” är elektronisk. Proggig. Jazzig. Jobbig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Jag fascineras. Hatar det. Imponeras av musikernas skicklighet och känsla. Förbannar deras pretentiösa ansatser.

Det här är en av de jobbigaste EP:s jag lyssnat på. Men jag är glad att jag gjort det. Och jag vet att jag kommer lyssna på den igen. Men inte så väldigt ofta. Fast den är lite bra. Jag fattar inte.

Paatos gothjazzproggelectronicasymfonirock skulle passa utmärkt på Arvikafestivalen. Galaxen borde boka dem redan nu.

Jag måste rensa öronen med lite treackords-rock.