Recension
- Peakar (CD) Andersson
- 2002
- Nacksving/Border
Uttråkande
För tiotalet år sedan fanns det ett band som kallade sig Limbo och gjorde tre präktiga radiolåtar, ”Uppe på toppen igen”, ”Barfotadans” och ”Allt eller inget”.
Kvartetten Andersson påminner på många sätt om just Limbo. De gör dur-pop/rock som skulle kunna göra sig bra på radio. I en tradition som känns typisk svensk.
Men jag, som brukar kunna ta till mig sådana här band – har fastnat för Bebop, Tapirerna, Moderna Män och andra genom åren – klarar inte av Andersson. Jag är övertygad om att detta band kommer gå sina föregångares öde till mötes.
Alla band som nämnts hittills – utom just Andersson – är nämligen historia. De dyker upp och försvinner lika fort. Hinner släppa en skiva eller två, turnera runt på studentkårer och högfjällshotell för att sedan fimpas av sina skivbolag.
Det som talar för att Andersson ska klara sig längre är att de inte ligger på något major-bolag.
Det finns många detaljer som gör att jag inte hittar något jag gillar hos Andersson. Låtarna har inget djup alls. Sångaren Nils Sundbergs frasering och tonfall får mig att tänka på Magnus Uggla, Martin Svensson och nyligen bortgågne Noice-sångaren Hasse Carlsson. Det är jobbigt. Sen innehåller texterna för många krystade formuleringar i stil med dessa rader från låten ”Spår av en orkan”:
”Det blåser här i min värld
Små pustar av lustar har hon lämnat här
här i min värld
Det är vindstilla i stan
Men lokalt är det risk för en orkan”
Det flyter aldrig. Det blir tillgjort och onaturligt. Både musiken och texten låter av detta. Vilket är synd. För produktionen är det inga fel på.
Ytligt sett är det bra. Men eftersom djupet aldrig infinner sig tvingas jag gå vidare tämligen omgående. Jag är ledsen, Andersson, men ni ger mig absolut inget att ta fasta på. Ingen glädje, ingen sorg. Inga känslor alls.
Kanske hade det kunnat funka för tio-femton år sedan. Ett par låtar in i ”Peakar” blir jag som en sexåring som tvingas se ”Stuart Little” på bio. Jag skruvar på mig. Det kliar överallt. Jag vill ut.
Uttråkande. Som ett fint paket – men utan innehåll.
Publicerad: 1971-05-20 00:00 / Uppdaterad: 1971-05-20 00:00

6 kommentarer
Tråkigt om det stämmer att albumet är så kasst. Live är det ett fantastiskt energiskt band man blir glad i hela kroppen av.
#
Är det månne Ola som startat ett band?
#
alla som har upplevt en höst i götet kan nog inte låta bli att gilla ”hallå jag är tillbaks”. och nej för fan albumet är inte alls kasst, bara inte fullt så inihelvete bra som andersson är live även om jag bara sett dom en gång
#
På grund av en arbetskamrats utomordentligt dåliga musiksmak har jag blivit utsatt för ”Andersson” vid ett par tillfällen. Jag har ingen som helst förståelse för att man kan tycka att det här är det minsta bra. Sången är det mest tillgjorda och pretentiösa jag har hört och det blir inte bättre av att texterna är, om möjligt, ännu värre. Tomas Ledin är till och med lyssningsbar vid en jämförelse.
#
Eeeehhh…det är INTE jag som skrivit det första inlägget.
#
Fanatastiskt band, med härlig känsla och vackra, om än aningen naiva, texter i vissa fall. Skulle byta bort en stor del av sveriges ”stor”-band för en kväll med Andersson!
#
Kommentera eller pinga (trackback).