Text
Arvika 2009: Depeche Mode
Det kan naturligtvis inte misslyckas. Depeche Mode på Arvikafestivalen är en drömbokning och det råder ingen som helst tvekan om vilket band de flesta besökarna är här för. När planen framför Vintergatanscenen börjar heltäckas med publik redan ett par minuter innan bandet går på finns alla förutsättningar för en riktigt klassisk konsert. När bandet kliver upp är jublet också en ren öronbedövande kärleksförklaring.
Efter en mer än lovligt seg start börjar både bandet och publiken så smått vakna till i Walking In My Shoes och Dave Gahans piruettdans under A Question Of Time. Tyvärr lyckas de inte hålla trycket uppe och hur rörande än hyllningarna till Martin Gore är efter hans finstämda Home går det inte att komma från känslan att de helt enkelt gör en standardspelning enligt formulär 1A, varken mer eller mindre.
Men med sin konsertrutin i ryggen skapar de ändå i avslutningen från I Feel You till sista extranumret, en blytung Personal Jesus ett kollektivt lyckorus i publiken och skogen av armar och allsången i Enjoy The Silence, Stripped och inte minst Personal Jesus är antagligen något av det mäktigaste som skådats och hörts på Arvikafestivalen.
Ändå är det svårt att inte känna sig lite snuvad på konfekten när Depech Mode inte tar chansen att bjuda på ett par låtar till när de väl fått den riktiga kontakten med en publik som så uppenbart vill ha mer och man dessutom vet att de spelat betydligt fler låtar på spelningarna strax innan.
Som konsertupplevelse är Depeche Mode på Arvikafestivalen föga oväntat en höjdare men som spelning betraktat kan man inte låta bli att vara besviken då man vet att bandet kan så mycket mer och bättre och att de kunde ha gett oss en klassiker istället för att bara pliktskyldigt leverera ännu en kväll på jobbet.
Publicerad: 2009-07-04 14:39 / Uppdaterad: 2009-07-05 18:07
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).