Det kan naturligtvis inte misslyckas. Depeche Mode på Arvikafestivalen är en drömbokning och det råder ingen som helst tvekan om vilket band de flesta besökarna är här för. När planen framför Vintergatanscenen börjar heltäckas med publik redan ett par minuter innan bandet går på finns alla förutsättningar för en riktigt klassisk konsert. När bandet kliver […][...]

När det var ungefär en kvart kvar tills det att Arvikafestivalen skulle fylla sin synthkvot för evigt var det fortfarande relativt lugnt framför Vintergatan. Skymningen är på väg att lägga sig, och stämningen är förväntansfull, men avslappnad. Inget knuffande och ingen hets. Än så länge. Det märks att det hela går på schema. Någon minut […][...]

Istället för resumé; det var så här jag twittrade gårdagens konsertbesök. bob hund Det är en präktig mustasch han har Jonas Jonasson. bob hund i mitt hjärta. bob hund på Vintergatan i Arvika. http://yfrog.com/0x1wtj Nu är det väl revolution på gång? Herrejisses vad jag saknat bob hund. ”Jag är trött på melodier. Melodier är överskattat.” […][...]

Någonstans där på mitten blev jag tvungen att stänga av. Stänga av, för att leta upp Photographic. Speak & Spell är inte riktigt min bästa DM-kopp te, men Photographic är förmodligen den Depeche-låt jag oftast återkommer till. Egentligen varken kan eller bör man plocka fram en snart trettioårig inspelning som referens i jämförelse med en […][...]

Dave Gahan har med Hourglass fått till en skiva som är bättre än första soloalstret Paper Monsters. Inte för att det kanske säger så mycket, då den sistnämnda närmast kan kallas en total besvikelse. Men det är ett väldigt uppenbart faktum att han inte klarar att ta sig ut ur Depeche Modes slagskugga. Vilket må […][...]

Elefanter börjar med ett elektroniskt eko, akustisk gitarr och en dyster melodi där en synth möter Goran Kajfes allra blåaste trumpet. En stämning som nästan går att ta på byggs upp när Joakim Berg börjar sjunga. De pratade om dig via kortvåg Så mycket kommer jag ihåg Du log mot mig när du betalade för […][...]

Tänk om jag var Ola Andersson. Då skulle jag nog gilla den långa inledningen i ”Sphere”, som med sina experimenterande syntar från sjuttiotalet och ett taktfast techno-beat påminner mig om B. Fleischmanns ”Welcome Tourist”. Kanske skulle jag också uppskatta mötet mellan Kraftwerk-smattrande trummor och ylande gitarrer. Jag skulle nog namndroppa Arthur Russell också. Som Ola […][...]