I 1950-talets USA tilldelades svart musik plats i radio genom vita coverversioner på rhythm & blues-låtar. Vita artister, med Elvis Presley som lysande exempel, slogs om platserna på Billboard med låtar där de sjöng på ”svart vis”. Bland artisterna som blev omgjorda till covers fanns några svarta killar i en Doo Wopgrupp som hette The […][...]

Jag måste säga att jag blir lite nostalgisk när jag lyssnar på den här skivan. Rune Andréassons dunderhonungsätande björn som jag läste om i serietidningar och såg på tv när jag var liten. Med musik av Sten Carlberg. Den är ett minne från min barndom. Från när jag läste Astrid Lindgren och tittade på ”Narnia”. […][...]

Indiepoparna i Manchesterbandet Alfie har hypats och rosats. De plockades upp av Twisted Nerve, skivbolaget som Damon Gough, a.k.a. Badly Drawn Boy, ligger bakom. Coldplay tog med sig dem som förband när de turnerade med ”Parachutes”. På sistone har en förändringens vind blåst för bandet. Alfie ligger inte längre på Twisted Nerve. Nu är de […][...]

Jazz är på tapeten. Den dyker upp här och var i populärmusiken och används i kommersiella syften då den ges utrymme i diverse reklamfilmer. Så Bo Kaspers Orkester tapetserar om hemma och bestämmer sig för att lämna jazzen en smula. För att hålla sig undan de slätstrukna mainstreamväggarna. I väntan på att hitta tillbaka till […][...]

När det kommer till kritan handlar det egentligen om två saker. Rätt plats. Och rätt tidpunkt. När ”Baduizm” kom 1997 levde jag på den skivan. Jag hade säkert kunnat överleva en vecka utan både bröd och vatten om jag bara fått lyssna på Erykah Badus honungssöta stämma. Jag lever fortfarande på den skivan. Trots detta […][...]

Jag vet att det finns de som alltid måste läsa sista sidan i en bok först. Trots att jag måste erkänna att jag kan känna vissa tvångstankar att göra det samma (fast mest för att jag tycker att man absolut inte ska göra så) har jag aldrig riktigt förstått grejen med det. Kanske är detta […][...]

Så kom hjärtattacken till Stockholm också. Playstation 2 Heart Attack Tour. Jag måste säga att det kändes en smula lamt till en början. Det var mest bara kallt och regnigt. Jag tror inte att jag var den enda som önskat att detta hade hänt tidigare på sommaren. Eller kanske snarare att sommaren hade varat längre. […][...]

Triphopen är död. Alla försök att återuppliva den handlar bara om att någon stackare fastnat i en spricka i tiden och inte lyckats lämna mitten av nittiotalet. Tiden då Massive Attack och Portishead var bland de allra största på Bristolscenen och skapade storverk. Gör oss alla en tjänst och låt triphopen ligga begravd i skivhögen […][...]

Min syster klippte ut tidningsartiklar om ett band som hette Super Furry Animals till mig för några år sedan. Jag tror aldrig riktigt att jag förstod varför just då. Det var ett namn jag kände igen, men jag visste egentligen inte vilka de var och varför hon tyckte att jag skulle ha artiklarna. Jag var […][...]

Jag har alltid sett denna skotska duo som någon slags musikalisk motsvarighet till gubben som sitter ensam i baren varje torsdagskväll och dricker whiskey medan han muttrar något knappt hörbart om kärleken han bittert förlorade för ett decennium sedan samtidigt som han grinar över väder och vind. Mitt första intryck av Arab Strap var ett […][...]