Min syster klippte ut tidningsartiklar om ett band som hette Super Furry Animals till mig för några år sedan. Jag tror aldrig riktigt att jag förstod varför just då. Det var ett namn jag kände igen, men jag visste egentligen inte vilka de var och varför hon tyckte att jag skulle ha artiklarna.

Jag var ganska sen att fatta vinken.

Hon hade självklart alldeles rätt. När jag väl lyssnat på några skivor av Super Furry Animals förstod jag det. Deras experimentella brittpop är inte något som borde passera ouppmärksammat. På tidigare album kan man dra paralleller till storheter inom samma genre som Radiohead och Blur. Tidvis låter det som David Bowie.

I år firar faktiskt Super Furry Animals tvåsiffrigt. De började sin musikaliska bana 1993 i Cardiff, Wales. Sedan dess har de bytt walesiskan mot engelska. De har gått till ett större skivbolag. Och i och med förra skivan talades det om att de blivit mer uniforma för att behaga massan. Synd. Men till deras försvar bör sägas att de redan med debutalbumet hamnade på topplistor. Deras framgång är inte helt nyfunnen.

Och uniforma eller inte. Det går inte att komma ifrån att det är bra.

Singeln ”Golden Retriver” sitter precis som den smäck en popdänga ska göra. ”The Piccolo Snare” och ”Bleed Forever” är vackra och storslagna. Svagaste spåret är nog ”Valet Parking”, som faller på att det helt enkelt är för tralligt.

Efter de första genomlyssningarna får jag inget riktigt grepp om skivan som helhet. Vemod och vackra melodier blandas med drömmig pop, stråkar och blås. Fågelkvitter hörs om vartannat med elektroniska bakgrunder och smatter. Texterna är allvarligt politiska samtidigt som de kan kännas smålöjliga. Super Furry Animals har en experimentell lusta som får dem att låta som lekkamrater till Flaming Lips.

Och det är verkligen inte illa.

”Phantom Power” är ett samtida album, med texter och popmelodier som känns rätt här och nu. Men det har definitivt potential att leva länge.