Man skulle kunna få för sig att Daniel Johnston har gått och blivit konventionell. Den egensinnige kultfiguren och låtskrivargeniet har byggt mycket av sitt namn på just sina konsekvent taffliga inspelningar, och de låtar som skrevs innan Daniel insåg att man kunde kopiera kassettband finns i ett oöverskådligt antal versioner, den ena svajigare än den […][...]

The Very Best är min definition av obehag. Här har en svensk-fransk (check) producentduo (check) rekryterat en sångare (check) från Malawi (check) och knåpat ihop en dansant (check), sönderhajpad (check) och till råga på allt misstänkt hipp (check) kompott av afrobeat, electro, pop och dub (check, check, check, check). Det är trendängslan, exotiserande och kolonialism […][...]

Kanske är det John Dwyers tur nu. Skränig lo-fi från den amerikanska västkustens vitala collegestäder befinner sig mer rätt i tiden än på länge, och det är precis vad Dwyer har ägnat sig åt sedan slutet på 90-talet i band som Coachwhips, Pink & Brown och Dig That Body Up, It’s Alive!. Det ligger nära […][...]

Om det är något pophistorien har lärt oss är det att en karismatisk sångare kan flytta berg i sällskap av ett tillbakadraget låtskrivargeni, speciellt om de båda kontrahenterna ser ut som Jack Skellington respektive Christoffer Robin. Att The Raconteurs, ett band där barnboksparafraserna i själva verket är Jack White och Brendan Benson, ändå lyckas vara […][...]

I fallet Reigning Sound är jag helt och hållet jävig. Jag älskar dem. Anledningen stavas först och främst Greg Cartwright. Detta gudabenådade geni (ja, men skjut mig då, paragrafryttare) har ett förflutet i pseudolegendariska punkband som Oblivians, ’68 Comeback och Compulsive Gamblers, men på senare år har han mestadels ägnat sig åt att spela in […][...]

Vi var på Lilla Hotellbaren och såg The Disciplines i lördags. I ärlighetens namn är de ganska lama. Men de har en stor behållning, och det är att de frontas av Ken Stringfellow. För en minimal del av allmänheten är Ken Stringfellow mest känd som sångare i det kultförklarade powerpopbandet The Posies, som i sin […][...]

När George Harrison började experimentera med det indiska stränginstrumentet sitar var det många som höjde på ögonbrynen, även om det kanske främst berodde på den suspekta skäggväxten som följde med. Men det har gått ett tag sedan 60-talet, och sitaren har om inte blivit kutym så åtminstone hittat en självklar plats i popmusiken. Tack vare […][...]

När det talas om Pitchfork-hajpad amerikansk indierock från de senaste tio åren återkommer man nästan alltid till ett och samma adjektiv: quirky. Att ett band är quirky betyder att de spelar en slags icke-linjär, draperad konstskolepop med spontan falsettsång, temposkiftningar och knasiga arrangemang. De klär sig i gardiner från någons mormors vindsförråd, poserar med uppstoppade […][...]

Jag älskar Yo La Tengo. De är för mig vad Jules var för Jim. Visst, det finns band jag har haft mer passionerade förhållanden till, men det är oftast till följd av vanlig hederlig rotlöshet. När tillfälliga förälskelser och snedsprång har bedarrat sitter vi alltid där, Yo La Tengo och jag, och vet att det […][...]

Återföreningsturnéer är ett obehagligt koncept. Man vill helst inte kännas vid faktumet att även de mest välskräddade idealisterna åldras med tilltagande girighet och omkrets. Vissa lysande undantag lyckas tyvärr behålla värdigheten, och i händelse av att just ens återförenade favoritband skulle kunna vara ett sådant måste man se dem ändå. Sedan står man där och […][...]