Med de oväntade framgångarna hos Fleet Foxes och Bon Iver i åtanke borde Providences The Low Anthem vara som klippta och skurna för hypemallen. Om det är något de bemästrar är det nämligen den sortens lagom väluppfostrade americana som aldrig verkar tappa i popularitet, och om det finns någon rättvisa i den här världen (vilket […][...]

Att lyssna på The Guilty Office är lite som att träffa en gammal barndomsvän. Denne struntar fullständigt i att du har skaffat någon slags cred, köpt nya kläder och snöat in på afrobeat, för han eller hon har sett dig hafsa omkring med illasittande Converse och talfel alldeles för länge för att revidera sin uppfattning […][...]

Den 26:e upplagan av Stockholm Jazz lockar med både behagligt väder och mer fingertoppskänsliga bokningar än på länge. Festivalens första dag lägger tonvikten på blues, vilket innebär att stråhattar, shorts, urgamla turnétröjor och dylika användarvänliga plagg frodas bland publiken framför stora scenen när Dr. John kliver på. Man kan anta att doktorn, dagen till ära […][...]

Slå på stora trumman och skåla i kristall, ty det är så sant som det är sagt. Onsdag 22 juli gästas DJ-båset på Debaser Slussen av David, Rebecka, Martin, Susanna och gott omdöme. Vi spelar våra favoritlåtar och njuter av enväldet tillsammans med alla lyckliga som pallrar sig dit. 22-03, 20 år, fritt inträde. > […][...]

I början av året publicerade New York Times en seriestrip av Jeffrey Lewis. Den hette A Year in Love and Music och var en kort sammanfattning av hans gångna år, med en ruta för varje månad. Vi får se hur Lewis går från att fira the best Valentine’s day ever med sin kompbasist tillika flickvän […][...]

Medan vissa av oss har ägnat oss åt monumentala saker som att bli mördade (Palme), falla (Sovjet) och födas (jag) har Elvis Costello tillbringat de senaste 23 åren med att inte spela fulländade album. 1986 års King of America framstår allt mer som hans senaste klockrena verk. Nu är det inte fullt så illa som […][...]

Egentligen är det ironiskt att Sveriges vitaste festival ser ut som ett nerspytt Ku Klux Klan-konvent. Where The Action Is är inne på sitt andra dygn, och det finns knappt en människa på området som inte vandrar omkring i en enorm regnponcho. Trots försiktigt optimistiska prognoser är det om möjligt ännu sämre väder än dagen […][...]

I ungefär 15 år har Sonic Youth befunnit sig i en slags musikalisk limbo. De har inte varit i närheten av att nå upp till de ofattbart mästerliga åren i slutet på 80-talet, men tack vare sin patologiska coolhet har de inte heller förlorat fotfästet. Att medlemmarna har passerat tonåren med råge är det ingen […][...]

Ett bistert lämmeltåg av galon rör sig målmedvetet mot Stora skuggan. Det är dags för Where The Action Is, och vad Olle Ljungström senare ska kalla för ”2000-talets nya metrologiska bottennotering” har tagit Stockholm i besittning. Regnet öser ner utan minsta barmhärtighet, och förväntningarna tycks små hos den tappra skara av masochister och kapitalister som […][...]

Where The Action Is började som ett ambulerande alternativ för den aningen mindre klamydiahärjade delen av de tilltänkta Hultsfred-besökarna. I helgen går festivalen av stapeln för femte gången, och i år har Luger ställt om siktet en aning. I stället för tonåringar i jeansjackor väntas nu före detta tonåringar, i jeansjackor, flockas för att se […][...]