Kanske är det John Dwyers tur nu. Skränig lo-fi från den amerikanska västkustens vitala collegestäder befinner sig mer rätt i tiden än på länge, och det är precis vad Dwyer har ägnat sig åt sedan slutet på 90-talet i band som Coachwhips, Pink & Brown och Dig That Body Up, It’s Alive!. Det ligger nära till hands att misstänka att den egensinnige låtskrivaren äntligen kommer att få sitt marginella genombrott. Det borde ju vara dags nu, kan man tycka, och speciellt med tanke på att Help är det bästa han har lyckats driva ur sin gitarr hittills.

Om man skruvar upp den kaliforniska värmen ytterligare ett par grader hamnar man som bekant farligt nära helvetet, och det är där Thee Oh Sees verkar befinna sig den här gången. Dwyers tidigare alster har varierat från trash till noise och experimentell folk, men i och med Help rör det sig om psykedelisk garagerock som hamras fram med manisk frenesi. Rytmsektionen, målmedvetet mullrande under tjutande gitarrmassor och reverb, tvingar fram ett demoniskt sväng även ur de mest rubbade partierna, och strålande låtar som Ruby Go Home och Destroyed Fortress Reappears kokar ihop en häxbrygd på det bästa från The Cramps, 13th Floor Elevators och The Fall.

Man kan inte direkt anklaga banden som rider på den rådande lo-fi-vågen för att vara nyskapande, och så är inte heller fallet när det gäller Thee Oh Sees, oavsett Dwyers relativa veteranstatus. Mefistofeles är en van dirigent, och hur Help än skriker, kränger och vrider sig lyckas den inte ta sig ur den väl utritade genremallen.

Å andra sidan är John Dwyer så perfekt som garagerockens Faust att man kan leva med den något bristande originaliteten. Vi kanske har hört det förut, men inte sällan med markant mindre begåvning.

Dessutom är det ett ohyggligt coolt omslag.