Då var då Travoltas här med sitt tredje album ”Teenbeat”. Åh vad jag har längtat. Eller kanske inte. Här är ett BeNeLux-band som bara önskar att de vore lika bra som Common Rider. Travoltas försöker gör surfpunk men liknar mer eller mindre Joakim Hillson, och om någon sade det till mig skulle uppfatta det som […][...]

Rockmonster lämnar Rabid Records för EMI:s nystartade label Majesty. Nästa vecka släpper man första skivan ”Interrupted” på nya bolaget. Skilsmässan med Rabid Records verkar ha skett i samförstånd och Rockmonsters Martin Thomasson tackar för samarbetet i ett brev till det gamla bolaget: ”Hejdå Rabid! När nu Rockmonster lämnar Rabid Records för EMI:s nystartade etikett Majesty […][...]

Skoningslöst. Skoningslöst solidariskt med det rätta och det rättvisa. Skoningslöst avståndstagande från det egoistiska och orättvisa. Och kanske framförallt ifrågasättande av en rådande ordning som på ytan påstås vara demokratisk. Beskrivningen passar lika bra på de svarta predikanter som kämpade mot den vita överhögheten i södern under 1900-talets första hälft som på de demonstrerande ungdomar […][...]

I mars släpps Manic Street Preachers sjätte album ”Know your enemy”. Alltid lika politiska Manics kommer dock redan den femte mars att släppa två singlar på samma dag: ”So why so sad” och ”Found that soul”. Att släppa två singlar på samma dag är inte vanligt, kanske har det inte ens gjorts i modern tid. […][...]

Psykedelisk countrypop är väl inte den största genren just nu, men Beachwood Sparks ger den ett ansikte. Fyra råpopiga killar direkt från Kalifornien. Med alldeles för långt hår, solglasögon, ljusa röster i stämsång och utsvängda jeans levererar de glad men inte särskilt trallvänlig musik. Beachwood Sparks är som en blandning av Jefferson Airplane, Buck Owens […][...]

Japp. De här grabbarna är förbannade. Kanske ett rätt naturligt sinnestillstånd om man vore bosatt i USA. Med drag av skön 70-talspunk, tidiga Metallica och 1990-talets dödsmetall rullar Amen fram som en Strv 122. Det finns ingen anledning att hålla på sin värdighet när samhället ändå är så degenererat. Amen uttrycker sig t.o.m. så att […][...]

Jag har alltid lyssnat på det som ibland kallas för ”blöjpunk”. För mig var den musiken en naturlig del i skatekulturen och kunde väl knappast kallas mesig. Stilen låg nära pop och jag kom att gilla band som kombinerade punk och pop. Stilen är inte död det bevisar band som Millencolin, The Get Up Kids, […][...]

Kent är magiska. Jag kan inte riktigt förklara varför, men de står där lite upphöjda i något slags skimmer. På en gång omedelbart mänskliga med all den smärta och glädje som det innebär att vara född just till människa. På en gång också skilda från det mänskliga i det att de ständigt klarar att ställa […][...]

När Freddie Wadling släppte sin förra skiva ”Skivor till kaffet” skrev Fredrik Welander: ”Snälla Freddie Wadling, fortsätt med det som gjort att vi uppskattar dig. Vidareutveckla Fläskkvartetten och andra spännande projekt, men fortsätt inte på det här spåret.” Det var inget gott omdöme, men till viss del stämde det om ”Skivor till kaffet”. Wadlings nya […][...]

Kan musik kännas som om livet rinner ur kroppen? Sådär som på Omaha beach-44, eller Himmelska fridens torg-89. Kan musik beröra sådär som den där killen i parallellklassen som var dubbelt så stor och som kallade en själv för ful, eller den där tjejen som sa att man inte dög? Finns det musikaliska resor som […][...]