Jag har alltid lyssnat på det som ibland kallas för ”blöjpunk”. För mig var den musiken en naturlig del i skatekulturen och kunde väl knappast kallas mesig. Stilen låg nära pop och jag kom att gilla band som kombinerade punk och pop. Stilen är inte död det bevisar band som Millencolin, The Get Up Kids, Green Day och No Fun at All. Det går fortfarande få lite sväng med några sköna gitarrslingor, ett skapligt snabbt trumkomp och stämsång. Det senaste exemplet i raden är Midtown. Ett amerikanskt band som står mitt i denna del av punkfåran.

Kvartetten Midtown startades hösten 1998 av fyra amerikanska killar från New Jersey. Sugna på sin form av punk släppte de ”The Sacrifice of Life” (EP), och blev därmed upptäckta av Drive Thru Records. Deras första fullängdare finns nu i affärerna tack vare Mark Trombino(producent) och Burning Heart Records (lansering i Europa).

Midtown låter som det mesta andra i den här genren. Det är hårt ibland och nästan balladmässigt då och då. Den inledande låten ”Just rock and roll” är en riktig hoppa upp och ner låt, medan låtar som ”No place feels like home” är riktigt hångelvänliga (och grymt lik det Blink 182 gillar att leverera). Tydliga skillnader på Midtown och andra band är deras avsaknad av humor och deras dragning åt hårdrock. Midtowns låtar innehåller inte den ironi och tragikomiska ådra som finns i så många andra genrebands låtar. Det är allvar, och det är bäst att du är tyst och lyssnar. Den andra skillnaden ligger i dragningen till hårdrock, och den blommar ut i ”Such a person” när man helt enkelt kör några sköna Kiss-sekunder på slutet av låten. Världsklass. Eller patetiskt.

Detta är inte ett album jag kommer minnas. Det finns inte riktigt någon hit, även om nu skivan är jämn och välproducerad, så känns det en aning tillplattat. Kanske är Midtown alldeles för jämna. Ja, ja de kommer nog få sitt lyft i Europa också. Snart dyker de upp i någon college-film där kvinnor sjunger i kör och män utövar idrott. Då kan det inte gå fel. Medel säger jag, men mer blir det inte.