Jag minns när jag intensivt lyssnade på Cobolt. Det var i slutet på 1990-talet och deras indierock tilltalade mig. Det var det lilla Sverige i den norra hemisfären som på något vis trängde sig på. Detsamma när jag i början av 2000-talet fann musikalisk samhörighet med Starmarket. Kanske aningen mindre introvert än Cobolt, men trots allt rock vid sidan av de stora scenerna. Det var också på 90-talet som jag och min kompis Pelle som studenter i Lund drack billig öl och tyckte att nu borde fan DJ:n på nationen spela Komeda. Det var en gåva i guld för oss killar med för små skjortor och alltför trendiga sneakers.

Det är med viss förtjusning som mina öron nu kittlas av ett, enligt mig, svenskt allstar team för indierock. Fredrik Brändström från Blithe och Starmarket, Mattias Norlander från Blithe och Komeda, Pontus Levahn, Starmarket och Kristoffer Larsson från Cobolt. Skaplig förstauppställning. Även om nu The Crystal Committee redan på sin första folkrocksdoftande EP, ”Tender fury EP”, bestod av människor från bl.a. Randy och The Bear Quartet.

Första fullängdaren ”Forever overhead” är en episk och eftertänksam uppgörelse med vårt marknadsanpassade samhälle. Med tillbakahållen vrede sjunger Brändström med sin säregna ”jag-har-en-tupp-i-halsen-röst”: ”Suckers sold out my society/Destroyed the heart of my society”. Skivan tar liksom aldrig i, och kanske är det inte tillbakahållen vrede utan trötthet på dagens samhälle som skiner igenom i de ibland nästan släpiga indierocklåtarna.

Bandet låter inte folkrock längre. Nu är det lite slamrigt och lite stickigt, om än i lugnt och vuxet tempo. Ständigt nötande gitarrer bryts på indierockvis mot de försiktiga akustiska ackorden. På typiskt vis stegras också gitarrmattan mellan verser, för att sedan dämpas när sången tar vid. Klassiskt.

Samtidigt är detta dock inte någon omelodiöst och enformigt gnidande av elgitarrer. Näe, The Crystal Committee gör en skiva med lågstämd glädje och nästan medryckande tralla-låtar.

Jag gillar det. Även om det nu faktiskt låter lite som ett Pavement som fått förtidspension och nu går i gitarrskola hos Noel Gallagher och skrivarskola hos Billy Bragg. Det är svårt att inte tycka om den här typen av poprock som inte bara fastnar i olycklig kärlek och falskstämmiga gitarrhymner.

Bäst på skivan är ”Waiting for the discharge” som inledningsvis lätt skulle ha passat i en romantisk film med Hugh Grant. Det tycker jag är en kul tanke, även om det aldrig kommer ske. För det är The Crystal Committee alltför självständiga och mänskliga, och romantiska filmer från England eller USA alltför beroende och inhumana. ”Forever overhead” är nämligen romantisk i sin mänsklighet, och mänskligt human i sitt politiska budskap. Läckert.