Ani DiFranco har släppt 17 album. Det verkar finnas så mycket musik och så mycket texter i den människan. Ibland är det ju bra om allt inte kommer ut på skiva, vilket elaka recensenter påpekat i frågan om DiFrancos digra produktion. Den har sina upp och nedgångar. Men med ett eget bolag går det bra […][...]

Jag har tidigare beskrivit att gränsen mellan demo och skivbolag sakta börjar suddas ut. För varje dag som går blir jag dessutom mer positivt inställd till utvecklingen. Särskilt om jag lyssnar på Salad Days och förstår att bra musik ibland inte alls har en koppling till demonproducenter eller bästa studion. Salad Days är inte bara […][...]

REM var på ett mer eller mindre fantastiskt humör när de äntrade scenen. Nästan punkigt taggade. Med en vilja att förändra de som lyssnade. Att öppna våra hjärtan och hoppas på förändring. En förändring fylld av kärlek och fred. Ja, ibland blev det nästan religiöst. Med en strålande ljussättning och en fantastisk videoproduktion fick REM […][...]

Jag är tudelad inför utvecklingen med att alla kan göra sina egna skivor. Å ena sidan kan det fullständigt urholka kvaliteten på musik. Å andra sidan leder det till en mångfald vi inte kunnat drömma om. För mitt i ett likriktat samhälle kan vem som helst sprida sin egen musik. Inte bara till de som […][...]

Ibland vill jag lyssna på country för att den beskriver hjärta och smärta som ingen annan musikstil. Då och då vill jag bara dansa linedance och ta mig ett järn. Men ibland vill jag känna den där svaga svaga strängen som vissa artister spänner till det vackras bristningsgräns. Detta även om det känns överdrivet kristet […][...]

Under julen körde SVT en film om Loretta Lynns liv. Hälften av det elände gruvarbetarens dotter fick uppleva borde vara nog för vem som helst att bara skita i allt och somna om. Sprungen ur en gruva i Butcher Holler, Kentucky, började inte sångkarriären på den kommunala musikskolan. Snarare kom rösten fostras av hårt arbete, […][...]

Jag minns ibland hur Lars Winnerbäck såg ut på gymnasiet. Vi gick på samma skola. Han på estetisk linje, jag på samhällsvetenskaplig. Kanske var vi raka motsatsen, i varje fall tyckte jag han verkade cool i sitt långa hår och sina svarta kläder då jag själv hade på mig det mamma tog fram. Jag lyssnade […][...]

Lugnt, melankoliskt och drömskt. I gränslandet mellan Midgård och Södermalm. För den ursprungliga duon i Two times the trauma levererar en singel som låter Tom Waits möta Eddie Vedder och i långsam förening testa sig fram på trummaskiner och andra märkliga instrument såsom bastuba och klockspel. Musiken är bitvis filmisk och ger en känsla av […][...]

Det finns gamla skivor som envisas med att trilla på mig gång på gång. Fountains of Waynes första självbetitlade skiva är en sådan. Häromdagen kastade den sig i CD-spelaren igen. Och det slår mig att jag underskattat skivan. Jag trodde att min fascination för enkla trallvänliga porockmelodier skulle falna i takt med att ledarna blev […][...]

Inte lika naket som på förra skivan. Inte lika skrämmande. Men bättre. Kimya Dawson har kanske levererat en klassiker. Något som överlever mina preferenssvängningar. Kompromisslöst och utan skyddsnät kastar sig Dawson återigen ut i en trapets hoplimmad av barnets styrkor och den vuxnes brister. Som om Gitarrmongot fick göra en skiva ihop med Sonic Youth. […][...]