Det finns gamla skivor som envisas med att trilla på mig gång på gång. Fountains of Waynes första självbetitlade skiva är en sådan. Häromdagen kastade den sig i CD-spelaren igen.

Och det slår mig att jag underskattat skivan. Jag trodde att min fascination för enkla trallvänliga porockmelodier skulle falna i takt med att ledarna blev stela och håret gråare.

Men Fountains of Wayne fortsätter beröra och svänga. Snart 10 år senare är ”Radiation vibe”, ”Sink to the Bottom”, ”Survival Car”, ”I've Got a Flair”, ”Leave the Biker”, ”Please Don't Rock Me Tonight”
bättre än någonsin. Som om de bara legat där i CD-asken och väntat på att utvecklas och fortsätta få mina öron, sinnen och kropp att sprudla som en fjällbäck.

Adam Schlesinger och Chris Collingwood kan skriva låtar som kombinerar naiv tro på tonårskärleken och en övervuxen cynism inför livets realitet. I New Yorks periferi påmindes jag av deras låtar när jag satt och lyssnade på ”Leaving New York” med REM.

För Fountains of Wayne levererade 1996 ett antal pärlor av poprock som kommer stå sig. Ja, de kommer passa nu och om 10 år. Precis som de passade mig i mitten på 1990-talet.

Detta debutalbum är en samling låtar som låter lite slammer och lite finrum. Låtar som använder ironi och humor för att fånga spontana känslor hos vardagsmänniskor.

Det är väl det som gör att det står sig. Vad vet jag? Klart är i alla fall att det utan att vara ett soundtrack till samhällsomvandlingen är en skiva av stor kaliber.

Och även om det andra albumet ”Utopia Parkway” var ett snäpp bättre (och kanske en klassiker), så kan inte glädjen, ironin och vemodet från debuten överträffas.

Så sluta surfa på dagensskiva.com och sjunk till botten med någon du tycker om.