Recension
- Salad Days (CDEP) Salad Days
- 2004
- Ännu okontrakterade
Tillbaka till framtiden
Lyssna
Externa länkar
Jag har tidigare beskrivit att gränsen mellan demo och skivbolag sakta börjar suddas ut. För varje dag som går blir jag dessutom mer positivt inställd till utvecklingen. Särskilt om jag lyssnar på Salad Days och förstår att bra musik ibland inte alls har en koppling till demonproducenter eller bästa studion.
Salad Days är inte bara intressanta musiker, de lyckas också förmedla en känsla av lillgammalt vemod. Ett vemod som vi alla trodde vi känd när vi var 20, men som inte blev äkta förrän vi fyllde 30.
I grunden är Salad Days rätt mjuk och följsam pop med rötter både i 60-talet och 90-talet. Men musiken har en knorr i sin nästan jazziga framtoning. Både gitarrerna och pianot avslöjar en önskan att sväva ut i fantasieggande solon. Önskningen begränsas dock till att ge en nästan suggestiv ljudbild.
För Salad Days är inte ett popband som söker en hit, snarare en musik som det går att drömma till.
Det som dessutom lyfter bandet är Mattias Svenssons sång. Lyssna bara på inledande ”Rockets”, där melodin på ett fantastiskt nästan ordlöst sätt sjungs fram.
Men det distinkta och strävsamma finns också i ”The Heat”, där bandet på något underligt vis förenar utslätad brittisk 80-tals pop och burkig indie från 1990-talet. Och ”Swimming down” doftar av salt hav och Eggstone.
EP:n avslutas med ”Stuck on you”, som efter ett Alphaville-intro, är skivans kanske mest suggestiva och intressanta låt. Även om den också är minst lekfull. Och kanske saknar jag ett genomgripande gitarrslammer som hade blivit en perfekt avslutning på skivan.
Salas Days är ett intressant band, men kanske helt utan marknad. I varje fall är inte låtarna direkt trallvänliga.
Men även det som direkt saknar avsättning i de breda folklagren kan förhoppningsvis Salad Days utmana och stimulera.
För melankolisk pop med jazzinfluenser kan vara riktigt bra. Särskilt som det för ett ögonblick fäster blicken på något som inte behöver kopplas till country. Att musiken dessutom bidrar till drömmar och en stund av verklighetsflykt, det kanske är bra för hälsan.
Publicerad: 2005-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2005-02-15 00:00
15 kommentarer
Först!
#
det går inte att understryka eggstone tillräckligt i den här recensionen. jävligt mysigt är det hur om helst. precis som eggstone.
#
Har inte lyssnat på detta konglomerat av vegetarianer ännu, men hoppas innerligt att namnet är missvisande om än uselt…
#
har man hört det förut, ellerrrr? typisk melopop i vårt nutida utarmade musiklandskap; kalhygge, grusplan.
fruktansvärt tråkig musik; min klocka stannade precis.
#
Salad Days? Är inte det en låt med urvegetarinaerna i Minor Threat?
#
Sen när är Minor Threat från Umeå? Har de ens varit i Sverige någon gång?
#
sorry. läste ume istället för ur. ibland är man blind
#
uffe: minor threat var inga vegetarianer. annars har du rätt
#
The Hives är världens bästa rockband nagonsin. Det tror jag snart maste betraktas som ett faktum.
Lyssna pa valfri Beatles, Elvis, Welvet Underground, the Who, Strokes, White Stripes och Nirvana- lat och lyssna sedan pa "Abra Cadaver", "Walk Idiot Walk" eller "A little more for a little you" och du kommer att inse vad som slar högst.
Jag tror fan de till och med är bättre än Pearl Jam. Respekt.
#
Kubilay: Hur är ditt felaktiga påstående relevant i detta sammanhang då? har väl inget med recensionen att göra
#
jag tyckte dom va bra.. till skillnad från alla andra verkar det som..
o ja håller inte med kubilay.
#
Var kan jag få tag på ep:n?? Undrar också om det är samma mattias svensson som jag hörde i en underbar spelning på norrköpingsfestivalen för två år sedan?
#
Alvorlig tala: salad days er virkelig dårlig. denne typen dø musikk florerer det av. også får dei karakter 8 av 10. Mi einaste logiske forklaring er at du kjenner bandet
#
Jag tycker det låter grymt bra! Man kan köpa skivan via hemsidan:
http://www.saladdays.se maila till dom så fixar dom det!
#
Jag lyssnar på dem just nu. Det låter vackert soft och sorligt, lite som Beatles (precis som många andra band). Sångaren har en bra röst och låter genuint sorgsen. Deras hemsida var rätt ful, men namnet är coolt. För er som inte vet har det inget med vegetariansim att göra (tror jag i alla fall) utan är ett amerikanskt uttryck som betyder ugnefär, "tiden man är oetablerad och fattig", typ när man bara har råd att äta sallad, men utrycket innefattar också att det är en tid då man är ung och lite romantisk. Recensenten skall nog akta sig för att påstå att det finns nån musik som inte har nån publik!
Den här musiken är dessutom ganska mainstream och inte konstig på nått sätt. Bra helt enkelt!
#
Kommentera eller pinga (trackback).