Ska det vara, ska det vara ordentligt. Copyright, numera bestående Gavin Mills och Sam Holt, har som så många andra dansmusikartister låtit sin debut i det långa formatet vänta på sig. Åtta år har hunnit passera sedan dåvarande trions första singelsläpp. När första albumet nu landar är det inte en cd vi får. Inte heller […][...]

Tidigare idag, en helt vanlig sommartisdag, skrev jag något i vårt forum där jag tackade Gud för youtube. Det var när jag blev sugen på att höra en låt och kunde lyssna på den bara någon minut senare – tack vare yotube. Föga trodde jag väl att jag några timmar senare nästan menar det på […][...]

Mycket i musikväg kan paketeras, paketeras om och paketeras om igen. Inte sällan exakt samma innehåll gång på gång på gång. Och som om inte det vore nog heter paketen för det mesta något med ”best”, ”essential”, ”greatest” eller ”ultimate”. Allra helst så många av orden som möjligt staplade på varandra. Nu låter det kanske […][...]

Ibland undrar jag varför vi i Sverige inte delar ut medaljerna till våra idrottsmän innan de åker iväg till de stora tävlingarna. Innan allt drar igång har vi ju ett gäng guldmedaljer som bara ligger och väntar på att följa med hem. Väl där slutar det som vanligt med någon fjärdeplats och ett brons. Samma […][...]

En jordnöt innehåller lika mycket fett som tre kilometer gurka. Det finns vissa saker som bara är sanna. Som det. Jag minns inte var jag hörde eller läste det här. Jag vet bara att det är sant – helt enkelt för att det låter så bra, så då är det sant. Det spelar ingen roll […][...]

Skrapväsande hi-hat, handfast dun-da-dun-da-dun-da-rytm, analoga syntljud, klockspelsminnande bakgrundsbubbel och de där rätt fantastiskt vackra kvartettstråkarna som smygs in på precis rätt ställen. Vill man vara lite elak skulle man kunna sammanfatta hela Kleerups debut med den meningen. Men om man bortser från att det här är formel som funkar finfint att rulla om och om […][...]

They are not so chic, these kids. They don’t haunt press receptions or opening nights; they don’t pose as street punks in the style of Bruce Springsteen, or prate of rock & Rimbaud. Indeed, the cults of recent years seem to have passed them by entirely. They know nothing of flower power or meditation, pansexuality, […][...]

Det här är ju inte jag någonstans. Egentligen. Han som ser ut som Håkan Hellström med Housemartins-frisyr och Philip Oakely-röst. Hon som ser ut som den där systern som har ihop det med Henrik Schyffert (eller om det är systern som inte alls har något ihop med Henrik Schyffert). De. Inte systrarna där ena halvan […][...]

En av nittiotalets största besvikelser för mig var Portishead. Ja, inte Portishead, men väl Portishead. Originalet. Under en bilfärd genom södra England kom jag och mitt sällskap, som ett av stoppen på vägen, fram till Bristol. Nästan mitt i den värsta triphophysterin i mitten av nittiotalet. Och ja, det här var under den delen av […][...]

1996 svepte en reklamfilm över stora delar av världen. Reklamfilmen i sig var kanske inget särskild – reklam för en av Levi’s jeansmodeller – men musiken som spelades i den gjorde ett stort avtryck hos såväl mig som en hel hög andra. Stora trummor och smurfad sång. Skitbra grejer. Låten var Spaceman av få-hit-wondern Babylon […][...]