Så var cirkusen igång igen. Det är (återigen) bara att konstatera; isländsk vulkan 1 – flygresenärer 0. Samtidigt som Ian McCulloch kliver upp på scen i Poble Espanyol, så satt undertecknad fast på Madrids flygplats. Hoppet om att hinna se åtminstone en halv spelning och sedan lite Caribou blev allt mindre för att till slut […][...]

Sammanlagt mer än 250 konserter. Fem festivaldagar, och ytterligare två under vilka man intar Barcelonas gator med konserter i parker och på gatan. Mångmiljonbudget, givetvis. Men Primavera Sound, som firar sin elfte upplaga, har ändå lyckats växa tämligen organiskt. Till skillnad från många andra stora europeiska festivaler utgörs bara en bråkdel av resurserna av statliga […][...]

Jag struntade högaktningsfullt i snacket om Jamie Woon. Brittsoulcroon med rötterna i dubstep? Så sjutton heller. Craig David? Nja. Skämmas får man ju som bekant göra med jämna mellanrum. Ja, rötterna finns där, men Woon drar inte alltför höga växlar på dem. Istället blir de aviga beatsen en snygg kuliss till hans försiktiga falsett och […][...]

2009 utnämnde jag Guadalupe Platas sjuspårs ep/minialbum/vad man nu vill kalla det till årets, med motiveringen: I år går jag lokalt. Men förhoppningsvis går de lokala snart globalt. Årets liveakt, årets helvetesjävla, årets allt helt enkelt. 2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar […][...]

Omvändelsen till evangeliet, skulle man kanske kunna kalla det. D.A.N.C.E. var ganska rakt av en hög trams, och We Are Your Friends-mixen hann man tröttna på hundra gånger om, och sedan kräkas lite till. Att sedan behöva se Gaspards whiskeyplufsiga mustaschnuna över hela musik- och modepressen var också tillräckligt. Om Justice var något över huvud […][...]

Det mesta av det som skrivits om Brooklynduon Light Asylum har handlat om Shannon Funchess’ röst. Och visst är det väl med rätta – hennes register är ovanligt lågt, och hennes pondus stor. Men samtidigt går det inte att räkna bort partnern Bruno Coviellos del av ekvationen. Han ger Funchess en grund i neonlysande, men […][...]

Does It Offend You, Yeah? har ett väldigt enerverande bandnamn. De döper dessutom sina skivor därefter. Deras musik är ett stort mischmasch av det mesta som alla icke brittiska mustaschprydda, tightsprydda neonkids fått allergiska utslag av från den engelska musikscenen under senare år. Klaxons-gröt, Ting Tings-röra, och ett par nypor från utomstående som Battles (även […][...]

Helt enkelt har det väl aldrig varit att hålla reda på Faust. Sedan tidigt sjuttiotal är det en lång räcka start, stopp, skivor och många medlemsbyten. Just den här inkarnationen av Faust består av Jean-Hervé Peron, Zappi Diermaier, James Johnston och Geraldine Swayne. För att krångla till det ytterligare en aning existerar leder en annan […][...]

Star of Love får bli förra årets sista, i år. Även om Crystal Fighters verkligen gjort sitt bästa för att svepa in sig i myter och legender, frigöra sig från allt vad tid, rum och scen heter, så släpptes skivan trots allt före 2011 års inträde, och med den vill jag officiellt markera övergången. Enligt […][...]

Sevillabaserade Pony Bravo var under året som gick något av en ständig närvaro på den spanska indierockscenen. Det skrevs om dem överallt, de spelade överallt, och alla pratade om dem. Inom loppet av ungefär ett år släppte de två album. Un Gramo de Fe är det senare av dessa två. Under större delen av den […][...]