Helt enkelt har det väl aldrig varit att hålla reda på Faust. Sedan tidigt sjuttiotal är det en lång räcka start, stopp, skivor och många medlemsbyten. Just den här inkarnationen av Faust består av Jean-Hervé Peron, Zappi Diermaier, James Johnston och Geraldine Swayne. För att krångla till det ytterligare en aning existerar leder en annan ursprunglig medlem, Hans Joachim Irmler en annan variation av gruppen, under samma namn.

I korthet:

Something Dirty är ganska precis vad man kan vänta sig av ursprungligt tysk krautrock på tvåtusentalet. Aviga strukturer, tvära svängar och låtar som antingen är väldigt korta eller väldigt långa. I korthet.

Det mest förvånande ifråga om den här uppställningen av Faust år 2011 är hur stadigt de låter. Inga fladdriga, arty utsvävningar, inga överdrifter. Kompetent, kompakt och tillräckligt. De är uppenbarligen inte var mans kopp te (inte heller helt och hållet min), men nog är de ändå fascinerande. Texturerna är naturligt nära besläktade med mycket ambient och experimentell electronica, men Faust lyckas ändå någotsånär undvika att släppa alldeles för mycket på tyglarna. Bara ibland brister balansen, som i Thoughts of the Dead, ett mummelstycke man kunnat slippa.

Something Dirty är, på det stora taget, ett rockalbum (även om ”rock” givetvis ska läsas relativt här), i den mening att de för tillfället släppt taget om Throbbing Gristle-slamret. Iöppnaren Tell the Bitch to Go Home kan kanske till och med en del postrockare känna igen sig.

Sammantaget; även om Faust inte riktigt är min grej rakt av, så gillar jag Something Dirty. Dessutom; det uppenbara – hur många andra band från tidigt sjuttiotal lyckas fortfarande göra något intressant idag?