Lördag
Inför Primavera Sound 2011
Etiketter
-
Ariel Pink's Haunted Graffiti
-
Battles
-
Big Boi
-
Black Lips
-
Caribou
-
Carte Blanche
-
Das Racist
-
David Thomas
-
DJ Mehdi
-
Echo & the Bunnymen
-
Einstürzende Neubauten
-
Factory Floor
-
Festivaler 2011
-
Ford & Lopatin
-
Gold Panda
-
Grinderman
-
Henry Riton
-
Holy Ghost!
-
Jon Spencer Blues Explosion
-
La Débil
-
Lindstrøm
-
Luger
-
Matthew Dear
-
My Bloody Valentine
-
Neil Young
-
Nick Cave
-
Pere Ubu
-
Pissed Jeans
-
PJ Harvey
-
Primavera Sound 2011
-
Salem
-
Suicide
-
The Black Angels
-
The National
-
The Soft Moon
-
the horrors
-
Triángulo de Amor Bizarro
-
Twin Shadow
Sammanlagt mer än 250 konserter. Fem festivaldagar, och ytterligare två under vilka man intar Barcelonas gator med konserter i parker och på gatan. Mångmiljonbudget, givetvis. Men Primavera Sound, som firar sin elfte upplaga, har ändå lyckats växa tämligen organiskt. Till skillnad från många andra stora europeiska festivaler utgörs bara en bråkdel av resurserna av statliga bidrag, och man står därför tämligen oberörd av den för närvarande mycket svajiga spanska ekonomin. Självklart lutar man sig stora sponsorer, men samtidigt har PS lyckats odla sitt varumärke till den grad att man för många blivit DEN stora europeiska arrangören, där Glastonbury tar paus och Benicassim för länge sedan tappat bokningsstinget. Sedan 2010 samarbetar man med amerikanska indiebibeln Pitchfork, vilket också öppnat för en helt ny marknad på andra sidan Atlanten. Just Pitchfork kändes som en högst naturlig samarbetspartner för PS, eftersom man redan var den enskilt största hipsterhubben i södra Europa. Mycket amerikansk indie, återförenade nittiotalsgiganter och obscena mängder Wayfarers i omlopp.
Det ska erkännas att sist jag var där somnade jag i en chillout i väntan på att Neil Young skulle gå av scen, eftersom han krävt att ingen annan skulle få spela samtidigt som honom. Jag missade The Horrors, som var mitt förmodligen största kryss, på grund av att mitt sällskap började bråka med ordningsmakten. Liars var sjukt bra, liksom Black Lips och ett återförenat My Bloody Valentine, som gjorde mig döv i tre dagar efteråt. Sen var det inte så mycket mer med det.
Grinderman kom först. Det började klia så smått. Men nja, kanske skulle de med lite tur göra fler spelningar? Så började det trilla in. Salem, Suicide, Gold Panda, Carte Blanche, Caribou, Pere Ubu, Battles, Twin Shadow, Lindstrøm, Neubauten, PJ Harvey, Holy Ghost!… Primavera ringde på och krävde närvaro.
Med en uppställning i den här storleksordningen missar man oundvikligen alltid något (om det inte är så att ens största önskan är att bara se Neil Young). Jag är på väg att lyssna mig igenom samtliga band i festivalens lista, med ett anmärkningsvärt antal â€kolla uppâ€-anmärkningar i marginalen, men utgångspunkterna är mer eller mindre dessa:
Onsdag:
Echo & the Bunnymen spelar Heaven Up Here och Crocodiles. Även om det finns en hälsosam dos skepsis inblandat här, så hoppas tonårshjärtat ändå på The Mouth. Sedan Caribou.
Torsdag:
Är den â€stora†dagen. Som tur är finns inget obligatoriskt tidigt under dagen, men varande den första dagen för Parc del Forum, det â€riktiga†festivalområdet, är potentialen för urspårning ändå stor. Kanske slänger jag ett öga på spanska oväsensrockarna Triángulo de Amor Bizarro, hypade Das Racist och Big Boi men kvällen tar sin riktiga början med Nick Cave och kompani när klockan börjar närma sig midnatt. Sist jag såg Cave reciterade han roman och spelade piano. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att det här blir något helt annat. Sedan, Suicide respektive Salem, som bägge har två troliga utvägar; fantastiskt eller fruktansvärt, utan att i övrigt påstå att de har något gemensamt. Post/krautrock via Lüger, postpunk per Factory Floor och en hel del annat hamnar nog också i påsen.
Fredag:
Mycket lovande tidigt under eftermiddag, men sedan står valet mellan Ariel Pink’s Haunted Graffiti och Pere Ubu, där det är mycket möjligt att David Thomas får stryka på foten. The National gör det nog definitivt. Högst intressant ska det blir att se vad nykomlingen Twin Shadow har att komma med live, men efter det använder jag Ford & Lopatin samt Kode9 som uppvärmning för Carte Blanche, som sorgligt totalkrockar med Lindstrøm. Men, Mehdi och Riton!
Lördag:
Skulle jag i en perfekt värld börja med gotiska, snygga The Soft Moon och olycksbådande La Débil, men det återstår förmodligen att se. Käftsmällen Neubauten vid niotiden på kvällen, följda av en PJ Harvey som jag hoppas tagit sig ur sin eländiga pianoklinkarfas. Matthew Dear, Jon Spencer, Pissed Jeans och The Black Angels står också på önskelistan, innan jag rundar av min festival med Holy Ghost!.
Nedräkningen har börjat.
Publicerad: 2011-05-21 00:33 / Uppdaterad: 2011-05-21 00:33
En kommentar
”följda av en PJ Harvey som jag hoppas tagit sig ur sin eländiga pianoklinkarfas”
Hear, hear! John Parrish, I blame thee!
#
Kommentera eller pinga (trackback).