I och med Painful blev Matador Yo La Tengos bolag, James McNew bandets faste basist och Roger Moutenot husproducent. Painful var också ett steg från den melodiösa indien till en mer introvert och utforskande stil. Spår som Nowhere Near är drömska, långsamma och fina men Kaplans gitarr hänger hotfullt bakom sången och väver in vassare […][...]

From a Motel 6, med sin passning till Dylans From a Buick 6 från Highway 61 Revisited, är ett ganska anonymt alster. Till skillnad från Dylans gälla ylande och gungande takter är titelspåret på From a Motel 6 ganska vacker pop men den har lika mycket tyngd som Dylans låt. Den är helt klart ett […][...]

Det var Gram Parsons som gjorde How Much I’ve Lied. Countrystinn och känslosam. Sen gjorde Elvis Costello den. Klichéaktig och fruktansvärd. Yo La Tengos version ligger närmst Gram Parsons förutom att den är luftig och snudd på gråtig. Snudd på skräckslagen. Fina Yo La Tengo. Så nu är vi där på cover-låtarna igen. Little Honda […][...]

Yo La Tengo går i skolan. Sugarcube fanns med på albumet I Can Hear the Heart Beating as One från 1997 och släpptes även på en ep med samma namn.[...]

Summer Sun ser ruggig och mörk ut. Den börjar dunkeln med Beach Party Tonight. Kontrasterna mellan titlar, konvolut och den förmedlade stämningen är stor. Trots det landar Summer Sun en bit från föregångarna I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Spåren på Summer Sun förmedlas med ett […][...]

Titeln vittnar om ett rent coveralbum. Den kallades ”coverskivan” fram till Yo La Tengo Is Murdering The Classics från 2006. Fakebook är inte en coverskiva. Nästan en tredjedel av spåren är Yo La Tengos egna, skrivna av Ira Kaplan och Georgia Hubley. Helt fräckt mäter de sig med Cat Stevens och John Cale. Tittar du […][...]

Året var 2000 och Yo La Tengo blev kantigare och stiligare. När arrangemangen blev luftigare och långsammare framträdde en skärpa. Soundet gav också utrymme för vassare och noise-igare spår. När influenserna från nittiotalsindien levde och bandet provade nya bandmedlemmar till varje släpp var Yo La Tengo lite av varje. De hade hittat ett koncept men […][...]

I år fyller hiphopen 30 år. Ola, Pontus och Karin uppmärksammar det med att lista tre producenters trettio bästa verk. När det kom till min tur att göra en special hade jag inga hiphopproducenter på lager. Producenter? I min värld? Phil Ek? Mike Mogis? Jubileum då? Jo. Vad ingen visste var att det är just […][...]

Även på The Life of the World to Come presenterar The Mountain Goats det där lite opersonliga och trista som gör att de är ett band som är svårt att fastna vid. Svårt att få som favoriter. Jag vet att The Mountain Goats hyllas ständigt och att album som Tallahassee varit rent av livsavgörande för […][...]

Till en början skulle Son of Euro Child bara ligga uppe för gratis nedladdning under en dag. Men sedan blev det så den släpptes. Son of Euro Child, Euros Childs senaste utflykter i tivolifolken, finns att hämta via hans hemsida. När singeln Gently All Around bar på vibbar från fina debuten Chops väcktes hopp om […][...]