Det är ju inget att sticka under stol med – Jeudah är ett projekt som genast hamnade i mitt intresse och blickfång. Ett tvåmannaprojekt som består av Jan Jämte och Kristian Karlsson borgar för kvalitet. Vilka, sa du? Tongivande medlemmar i Khomaoch pg.lost. Det räcker så. på While We Sleep har de slagit sina påsar […][...]

Fantasilösa liknelser med Duracellkaniner kan inte göra Paper rättvisa. Trion är bortom sådant, man verkar i en helt egen division. På Mischmasch lyckas man upprepa bedriften från 2008 års An Object – att mästra tekniken i att hänge sig totalt åt en monoton krautrock men samtidigt göra den organisk. Man slås av det om man […][...]

Man blir ju uppgiven. När band som Hoffmaestro kuskar land och rike runt och cashar in åtskilliga kulor på sitt buskishopkok väljer andra svenska band att lösas upp, band som har potentialen att nå ut till så många men som för alltid är dömda till ett liv under radarn. Band som, till skillnad från ovan […][...]

Det är inte bara första videon från senaste, utsökta skivan Take Care, Take Care, Take Care – det är bandets första video överhuvudtaget! Verkets rymdflörtar speglar musiken väl. Vi säger så.[...]

Egensinnigt. Dansant. Och galet bra. This Is Head följer upp tokhyllade debuten 0001 med singeln De Trop. Här är videon. Som lämnar en del att önska dock. Been there, done that om du frågar mig. This Is Head – De Trop from Adrian Recordings on Vimeo.[...]

En oerhört sorglig nyhet har nått oss. En av Sveriges allra färgstarkaste musiker, Gustaf Kjellvander, har lämnat oss, 31 år ung. Med ett hjärta som slog för de finaste popmelodierna och de mest svärtade texterna grep han tag i oss som lyssnade. Och vi var många som lyssnade. Vare sig det gällde exploderande Sideshow Bob, […][...]

Vatten har flutit under broarna i tre år sedan våra vägar möttes. Då fanns potentialen i allra högsta grad hos debuterande norrmännen Like Rats From a Sinking Ship. Nu skriver vi 2011 och hur lyder domen gällande fullängdsformatet? Jodå, bandet är fortfarande att räkna med. Hardcore står högt i kurs i Norge. Första släppet 2008, […][...]

Norge. Detta grannland man älskar att ha en kyligt avog inställning till, där klyschan gör gällande att landet är så fullt av självgodhet att det räcker och blir över. En sak är ju säker, Rumble in Rhodos kan cementera invånarnas ”koselig”-het. Det är så pass bra. Signs of Fervent Devotion är en i många drag […][...]

Det ska erkännas att förra skivan, den första i ordningen – Shut the World Out – i princip gick mig förbi. Ett snabbt omdöme gjorde gällande att ett kompetent och melodiskt punkband tog sina första, övertygande steg på svenska scenen. Skivan försvann dock i mängden av övriga skivsläpp i samma veva. Det finns ingen risk […][...]

Det var jobbrelaterade omständigheter som häromdagen ledde fram till att jag blev varse att nytt material med The Appleseed Cast fanns tillgängligt. Och trots att det var länge sedan jag senast stiftade bekantskap med Kansas-kvintetten (Peregrine från 2006) är det ett igenkännande sound jag möts av på Middle States. Postrocken bandet ägnar sig åt drar […][...]