Norrlands hardcoreveteraner fokuserar, trots nytt album (The Veil of Ignorance) som släpps i september, på 2006 års Sound of the Republic, gör det med den äran och ger publiken en stor dos kompromisslös hardcore. Daniel Holmgren & Alexander Hagman, Raised Fist Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com Och det är klart, bandets katalog i allmänhet och senaste […][...]

Årets festival bjuder inte enbart på rasande punk och hardcore och nyanserar sig med reggae (The Aggrolites), metalcore som ligger farligt nära mattemetal (Parkway Drive) och Springsteen-arvingarna i New Jerseys The Gaslight Anthem. Gott så. Där förstnämnda inte på något sätt övertygar undertecknad är sistnämnda på andra sidan skalan. Med en mer nedtonad approach sätter […][...]

West Coast Riot, punkrockens motsvarighet till Sweden Rock Festival, följde den inslagna banan och lade skatepunkens grand old men som de två stora scenernas öppningsnummer. Otacksamt kan tyckas, men jänkarna uppger att det inte berör dem. Med ett sådant uttalande tidigt under spelningen står det klart det är långt mellan ord och handling. För det […][...]

Ett sunt leverne, det är något Nathan Williams inte har mycket till övers för. I senaste numret av Denimzine deklarerade han högt och tydligt hans kärlek till drogerna och alkoholen och såg inga problem med att kombinera dessa och turnélivet. Verkligheten hann ikapp honom 28 maj i ett, av publik, fullpackat tält på Primavera Sound […][...]

From the Hips. Så heter det efterlängtade livstecknet från bandet som kommit att förkroppsliga begreppet musikalisk berg- och dalbana och även personifiera uppehåll på obestämd framtid. I’m at my worst when I’m at my best I’m at my best when I’m trying to look and think and talk And sing and read and write like […][...]

Det är synd att säga att allt gått spikrakt när Deportees karriär hittills ska sammanfattas. Vad som från början var ett band som, med rätta, hyllades till skyarna redan innan första albumet All Prayed Up släpptes blev till ett skenande tåg som var nere på botten för att nu vara på rätt köl igen. Den […][...]

I may be limping, but I’m coming home. Nu är han hemma. I rätt miljö. Med värdighet. När det 2006 utannonserades att Grandaddy kommit till ända togs beskedet emot dels med stor sorg, dels lättnad. För det var rätt beslut, det som togs. Utrot på det som kom att bli sista albumet, Just Like the […][...]

Det är så mycket som är fel med den här skivan. Eller snarare, så mycket som jag trodde skulle vara alldeles för konstigt för att någonsin kunna bli bra. För vem sjunger låtar om gud och tolkar barnvisor med något slags popheder i behåll idag? Christopher Sander, uppenbarligen. Detta är på många vis hans …och […][...]

En ursäkt vore på sin plats. Tjugo minuter över tre, Tysta Maris debutalbum från i fjol avfärdades utan pardon av undertecknad och bandet gavs ingen uppmärksamhet under det årets West Coast Riot. De uppenbara Rancid-flörtarna och den samhällskritiska punkrocken som går i rakt nedstigande led till Ebba Grön kändes inte överdrivet spännande då och trots […][...]

Oceanic är för Isis vad Appetite for Destruction är för Guns N’ Roses eller, mer genrebesläktat, vad Undertow är för Tool, en måttstock som länge kommer användas för att bedöma nya utgåvor av banden. Det kan tyckas vara orättvist, men faktum kvarstår; Oceanic innebar en enorm succé för detta Los Angeles-band och är svår att […][...]