Det är med en stor pondus och en rejäl dos självsäkerhet Matt Caughthran och manskap äntrar scenen på Sticky Fingers. En självsäkerhet som smittar av sig på den månghövdade publiken. Där förhandssnacket i mångt och mycket handlat om bland andra Grizzly Bear, Glasvegas och Dead Prez har media helt förbigått Way Out Wests mest intressanta […][...]

Torsdag, festivalens smygstart med full fokus på klubbakter, var inte Brukets dag. Gitarrhaverier, otacksam placering på scen (framför kvällens amerikanska huvudakts utrustning) och bristande ljud var utlösande irritationsmoment, moment de ändå hanterade efter bästa förmåga. För av de tre spelningar jag sett med detta Fagerstaband i sommar var denna den som utkristalliserade bandet från övriga […][...]

Redan tiotalet takter in i skivan står det klart. Det här är en indieskiva som andas nollnolltal, indie som stavas Seattle, The Decemberists och soundtracks till tv-serier. Djävulens påfund enligt vissa, tidens anda enligt andra. Jag, jag nöjer mig med att konstatera att jag är en lika stor kålsupare som gemene man. En bra skiva […][...]

Det svåra andra albumet – en klyscha musikvärlden dragits med sedan begreppet succédebut myntades. Fits vänder ut och in på klyschorna, tittar inte tillbaka på svunna dagar och skapar något helt nytt istället. Lika bra det. Genombrottet förra året, Workout Holiday, var en ohelig blandning av Gang of Four-färgad garagerock, jazz, funk och acid rock. […][...]

På papperet ser det bra ut. Namndroppandet vet inga gränser, Shellac hit och Shudder to Think dit, Dischord Records och Touch and Go nämns huvudlöst i samma ingress och redan där är det taggarna utåt. Inte för att det är dåliga influenser, tvärtom, utan för att ribban lagts högt. Skyhögt. För det är bara att […][...]

Plattan i botten. Ta inga fångar. Kör så det ryker. Denna Jönköpingkvintett lämnar, bortsett från den fantasilösa titeln, inget åt slumpen på denna utgåva, vare sig det gäller hardcorerens eller meckighet som lutar åt Converge-hållet. Som tur är så är det just influenserna till Bostonsönerna som fått stryka lite på foten på Second Album. Det […][...]

Det var en gång. Ett skivbolag vars enda mål var att ge ut skivor från hjärtat, att leva genom DIY-idealen som genomsyrat den genre det sedermera kom att definiera. Punkrock. Sen fick Bolaget vittring på ekonomisk vinning och dödade samma genre. Nu, först nu, kommer revitaliseringen. Epitaph-staben, med Bad Religion-gitarristen Brett Gurewitz som högsta höns, […][...]

På grund av andra åtaganden såsom dagtidsjobb och mobilt bredbandhaveri publiceras mina texter om årets West Coast Riot lite senare än det var tänkt. Det kan bara beklagas. En bra festival var det i alla fall. En mindre krönika om den följer nedan: Såhär retrospektivt kan man fastslå ett par saker gällande WCR. Dels genidraget […][...]

Mike Ness, Social Distortion Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com När Mike Ness och hans manskap kliver upp på scen lite innan tio på kvällen förstår man varför de är headline på West Coast Riot. Inte minst på grund av att Social Distortion mu mer än någonsin är en punkrockinstitution men också för att det känns som […][...]

Jim Lindberg, Pennywise Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com Bandet som kom att förkroppsliga den punkvåg som sköljde över oss i mitten av nittiotalet visar dels var skåpet ska stå och, kanske främst, att det var just under den eran de var som bäst. Tyvärr. Pennywise, som alltid värnat om gräsrötterna, får nuförtiden vänja sig vid att […][...]