En ursäkt vore på sin plats. Tjugo minuter över tre, Tysta Maris debutalbum från i fjol avfärdades utan pardon av undertecknad och bandet gavs ingen uppmärksamhet under det årets West Coast Riot.

De uppenbara Rancid-flörtarna och den samhällskritiska punkrocken som går i rakt nedstigande led till Ebba Grön kändes inte överdrivet spännande då och trots att bandet inte nämnvärt utvecklat sitt sound känns det idag ändå som en rejäl uppryckning.

I backspegeln och med färska Sverige Casino i högtalarna är det jag som bär dumstruten och ställer mig i hörnet.

Med sociopolitiska texter om svenska folkhemmet, finanskrisen och nyliberalism är klyschorna inte långt borta, men Tysta Mari håller sig på rätt sida. Mycket tack vare ett genialt melodispråk jag inte hört av ett svenskt punkband på väldigt länge, ett som bär spår av Thåströms samlade verk och engelska storheter som Buzzcocks och, inte minst, The Clash.

I Satelliterna, en låt som om den skrivits på engelska skulle platsa på …And Out Come the Wolves, ges prov på ett hantverk som inte bara skulle uppskattas av punkpubliken och det är däri detta Stockholmsbands storhet ligger – att ha den sortens bredd som tar dem upp från skivbackarna som katalogiseras med Punkrock och ut på listorna. Ytterligare ett exempel på detta är Stämd i moll som har mer gemensamt med The Hold Steady än exempelvis Stockholms Negrer. Tillsammans med det spåret utgör inledande Salt i mina sår gräddan på en i övrigt väldigt homogen skiva.

Mathias Färm, gitarrist i Millencolin, har från producentstolen givit Sverige Casino en rockskrud värd bandet, men oavsett om en bredare framgång är ändamålet för Tysta Mari är en mer nyanserad och ooriginell skiva ett måste till nästa skivsläpp. Nu är det bara en bra punkrockskiva.

Och, för att återknyta till inledningen – förlåt.