Svartmejkade killar i odefinierbar ålder som gör något som låter som ett emo-inspirerat HIM kört på tvättprogram med mjukmedel. Låter det för sammetslent? Mja, jag vill påstå att Mandylon kan vara något av det mest spännande inom svensk mjukare alternativrockfalang som kommit på länge, faktiskt. Sångaren Sven Holger Rosenvinge har en len men mörk, sprucken […][...]

De sparar inte direkt på syntheriet den här gången, Children of Bodom. Alex Laiho har inte direkt pratat väl om sina melodiska landsmän Nightwish, men Blooddrunk är stundvis nära en lika synthburen och melodiös ljudbild som förstnämnda band. De blodtörstiga, assonanta moshpartierna samsas med synthiga temposkiftningar i mjukt melodiskt och långa, sorgsna solopartier. Laiho har […][...]

Hårdrock sjungen på svenska, en omöjlig ekvation? Njae, även om den har en tendens att falla i ostighetsfällan i många fall. Nioåriga Dimma från Uppsala lyckas förvånande väl med lyriken. Likt Abramis Brama vrålar sångaren Rikard Jennische ut sjuttiotalsdoftande kampsångsstarka refränger stärkt av desillusionerad livsleda, med ett riktigt mäktigt resultat. Det är skön, proggressiv och […][...]

I feel like shit, but at least I feel something. Yes. Anders Fridén har inte fått slut på ångest ännu. Det är min första tanke när Disconnecteds hookande refräng leder in mig i göteborgsbrödernas purfärska nya material efter två år av svår väntan. Med ett frustrerat ångeststinnt rifftugg hugger de sig in i min bröstkorg […][...]

(Foto: Emma Svensson, Rockfoto.nu) Efter två år av väntan släpper In Flames sitt efterlängtade nionde album, A Sense of Purpose, i april. Nysläppta singeln The Mirrors Truth triggade massornas förväntningar ytterligare. Något försenat, på grund av att Jesper Strömblad måste avsluta sitt World of Warcraft-spelande, börjar min intervju med bandet på ett öststatligt sparsmakat skivbolagskontor. […][...]

Förut brukade jag bara använda ordet catchy för att beskriva tralligt effektiv tuggummipop. Numera är det en vedertagen term i mitt metalrecensentregister och jag har insett att musiks hitfaktor och hookighet inte utesluter dess innovation och intelligens. Assailant lyckas med det svåra företaget att kombinera aggressivt trashriffiga låtuppbyggnader med hookande refränger och industrisyntar. Skönt melankoliska […][...]

Skrytiga beskrivningar av musik ger inte sällan överdrivna förväntningar. ”Soundborne tar lyssnaren genom ett välvande musikaliskt landskap och för ihop influenser från hård melodisk rock, norsk folkmusik och jazz. Enligt ett mer filosofiskt synsätt ska den här musiken transportera lyssnaren in i oändliga emotionella lägen.” Försök med det, ni, jag har bakfylleorsakad spränghuvudvärk och är […][...]

Precis när jag lyssnat igenom ett desillusionerande berg med ljumma recensionsskivor och nästan förlorat hoppet om att det produceras något annat än urvattnad drak-power metal nu för tiden, dundrade Vanity BLVD rakt in i mina hörlurar och mitt hjärta. Bandet är färskt som nysnö, bildade i Alvesta 2005, men det gedigna soundet och den beroendeframkallande […][...]

Jag är för ung för Maiden. Det är faktiskt sant. Min generation växer upp med en ny era metalband och tror i värsta fall naivt att deras musik är upphovsmännens hundraprocentigt egna oinfluerade skapelser. I själva verket finns hela det gamla artilleriets skalor och rifföljder listigt inflätade i de nyare bandens låtar, inte sällan sockrade […][...]

Det varma recensentmottagandet efter Benedictums första verk Uncreation kommer säkerligen upprepas efter Seasons of Tragedy. Kalifornierna har nämligen lyckats skapa ännu en mästerlig fullängdare med välavvägd blandning av råstyrka och finess. Deras proggressiva heavy metal har en hjärtrot av Judas Priest och annat åttiotalsguld och griper tag i mig från första triolen. Med modernare industridoftande […][...]