Skrytiga beskrivningar av musik ger inte sällan överdrivna förväntningar. ”Soundborne tar lyssnaren genom ett välvande musikaliskt landskap och för ihop influenser från hård melodisk rock, norsk folkmusik och jazz. Enligt ett mer filosofiskt synsätt ska den här musiken transportera lyssnaren in i oändliga emotionella lägen.” Försök med det, ni, jag har bakfylleorsakad spränghuvudvärk och är inte särdeles receptiv för experimentell pretentiös hårdrock, tänkte jag tveksamt till en början. Det låter ju förvisso precis som något som jag skulle kunna bli helt nerkärad i, men samtidigt är innehållsförteckningar ofta missvisande. Det visar sig inte sällan vara rätt ingredienser, men i fel smakkombinationer.

Trots alla tvivel visade sig Soundborne vara allt annat än en besvikelse; deras tunga, lekfulla experimentrock leder kanske inte in mig i de utlovade känslomässiga lägena, men bjuder på tät och välkomponerad musik full av oväntade vändningar. De mjukare akustiska partierna påminnner starkt om de dylika på landsmännens Pagans Minds tidiga verk och samma skönt ovästerländska skalor och övertonslekar kryddar helheten rejält. Den mäktiga tyngden med folkloresound påminner nästan om Led Zeppelin och solona är stundvis gåshudsbra. Precis som In Flames lyckas de transponera gammal folkmusik till en fräsch slutprodukt. Att det är helinstrumentalt gör det inte mindre intressant, musiken talar helt för sig själv. Ett Hammerfall i mer symfonisk och proggressiv tappning, med betydligt mer djup.

Hallucinations är mixad av duktiga Daniel Bergstrand som tidigare tagit hand om mixningen av In Flames. Slutresultatet är nära fulländat även om jag stundvis skulle önskat att tyngden var mindre indränkt i avantgardism.