Jag är ganska besviken på den här skivan av flera skäl. Dels har jag följt Eric Gadd ända sedan hans första skiva och alltid hejat på hans försök att göra funken och soulen svensk, dels hade jag en förhoppning om att hans softa period var över i och med förra skivan ”Spirit”, där det dök upp några funkiga överraskningar. Och så såg jag Gadd live för ett tag sen, det var mycket bra och funken fanns kvar. Soulen. Djupet och styrkan som alltid överraskat bakom den timida ytan och vänliga falsettrösten.

Men det här är så långt från funk som man kommer (förutom det galna slutet av ”Permission To Love” som glänser som en diamant i sammanhanget). Listpop. Krampaktigt, hysteriskt modernt, fabricerat. I bästa fall får jag en glimt av George Michael, fast utan den glittrande funkkostymen han faktiskt äger, utan i de mer slätstrukna disconumren. Utslätad radiomusik av den sorten att jag nästan sitter och väntar på en flåshurtig ungdomskilles stånkande: ”…och det här var Eric Gadds nya singel, i Radio SLEM med bara dom bästa och häftigaste låtarna…”. Jobbigt. Inte Eric Gadd!? Även om jag inte gillat allt han har gjort så har hans musik alltid känts okorrumperad och genomtänkt.

Gadd låter blasé och inte alls passionerad, jag blir skittrött på låtarna och arg. Kommer på mig själv med att vilja lyssna på ”On Display” från -93 i stället (och har alldeles nyss gjort det också, en utmärkt Gaddskiva som håller fantastiskt bra fortfarande – måste betecknas som klassisk.)

Bara på ett par ställen fångas mitt intresse, i ”Somebody With a Broken Heart” använder Eric Gadd sitt register på ett lämpligt sätt, och då menar jag inte röstresurserna utan den nedlagda energin bakom. Den avslutande ”Never Before” är en schysst ballad, men kommer aldrig över medel. Trots det sticker den ut i den här samlingen ointressanta kompositioner, som till stor del handlar om hur olycklig man kan vara när man har gjort slut. Kanske blir det en rad hits av den här skivan, men jag kommer antagligen aldrig lyssna på den igen. Om jag inte av misstag rattar in Radio SLEM, förstås.

Kanske är det på grund av att Eric Gadd den här gången har tagit hjälp av externa låtskrivare som inte känslan infinner sig. Det är folk som har skrivit låtar åt bland andra Britney Spears och Marvin Gaye, men vad hjälper det? Jag hoppas att han aldrig gör samma misstag igen och istället går tillbaka till det han gör bäst. Soul och funk. På egen hand, med egna, starka känslor.