dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Joss Stone: Introducing Joss Stone
Introducing Joss Stone (CD) Joss Stone
2007
Virgin/EMI
7/10

Äntligen

Lyssna

Sök efter skivan

Joss Stone – överskattad småbrud från en håla i England som på sin höjd borde syssla med Britney-imitationer? Eller fullfjädrad diva som med rätta tog sig an det sedermera hyllade coverprojektet ”The Soul Sessions” för fyra år sedan? Barfotahippie? Whigger? Kanske rentav det stora hoppet för en genre som urvattnats av alltför dansvänliga beats?

Om Joss Stone har många tyckt mycket.

Duktigt men präktigt tråkigt, tyckte jag, när jag besviket lade ifrån mig ”The Soul Sessions”.

Uppföljaren ”Mind, Body & Soul” kom året därpå, passerade förbi obemärkt i musikflödet och lämnade mig likgiltig.

”Introducing Joss Stone” är alltså den tredje skivan från den brittiska 20-åringen. Hon är fortfarande soulelitens skyddsling. På tidigare plattor backades hon upp av storheter som Betty Wright, Angie Stone och Little Beaver. Nu sitter istället hjälten Raphael Saadiq i producentstolen.

”Girl They Won't Believe It” och ”Tell Me 'Bout It” är typiska Saadiq-skapelser, med ”Get Involved”-stråkar och den innovativa glädje som gjorde hans ”Instant Vintage” till ett album av världsklass. På ”Music”, med en gästande Lauryn Hill (livstecken!), låter Joss Stone påfallande lik Leela James, som intressant nog har en låt med samma titel. Sämre likar kan man ha.

Common gör ett godkänt besök i ”Tell Me What We're Gonna Do Now”, men försöker dessvärre, så som rappare ofta gör när de nästlar sig in i andras musik, förstöra resten av den annars fina låten med sitt enerverande yeah- och yo-stönande i bakgrunden.

Skivans absoluta höjdpunkt är lyckopillret ”Arms Of My Baby”, som med tempo och trumpet ursäktar de såsigare partierna, den här gången lyckosamt få. Det dygdiga har lagts åt sidan för att ge utrymme åt musik som står för sig själv, istället för att som på ”The Soul Sessions” luta sig tillbaka i trygg förvissning att någon annan lyckats med samma låtar förr. ”Introducing Joss Stone” fastnar istället för att försvinna bort i bruset av menlöshet.

Joss Stone har en stor och varm röst, som ligger på säkert avstånd från allt vad pipigt, nasalt och musikalaktigt heter. Det är behaglig lyssning, speciellt när sången kompletteras av kör och mjuka stråkar.

Det har blivit dags att revidera stenhårda uppfattningar. Joss Stone är fortfarande duktig, men med rätt medhjälpare kan hon uppenbarligen också vara underhållande.

Agnes Arpi

Publicerad: 2007-03-18 00:00 / Uppdaterad: 2007-03-18 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4081

3 kommentarer

Omslaget måst vara bland de 10 fulaste någonsin.

Medlem 2007-03-20 22:48
 

ja.. den som gjorde de borde skjutas. sjukt avtändande artist faktiskt.

Medlem 2007-03-23 14:13
 

Ååå Agnes!

Är det din mamma som skriver böcker om berättandets konst?

Du är bäst!

Ingen protest!

que pasa cabasa Medlem 2007-03-23 19:50
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig