Det enda jag sett av New Jersey är biten från Manhattan till Newarks flygplats. Ändå sitter jag här i min t-shirt med ”New Jersey. Only the strong survive.” på bröstet och längtar dit.

Det var inte meningen att jag skulle skriva sexton Yo La Tengo-recensioner under en vecka men när jag började gick det inte att sluta. Varje Yo La Tengo-album har sin egen historia. Sin egen lilla bit New Jersey att längta till. Och det är ju på den där lilla biten land mellan Manhattan och Newark som Yo La Tengo träffats, formats och gjort sin musik.

Det är ingen enkel grej att ta till sig ett tjugofem år gammalt band och deras otidsenliga diskografi om man inte gillat dem från början, eller i alla fall de senaste tio åren. Min förhoppning var att åtminstone vinna några lyssnare åt bandet. Därför blir min sista insats en spellista (jag har försökt hålla den kort) och en text om en samling från 2003.

Prisoners of Love är en dubbel som täcker nästan allt Yo La Tengo gjort. Den innehåller de bästa spåren från Electr-O-Pura, I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Den plockar med ep-spår. Den täcker till och med in fantastiska Summer Sun från 2003.

Ska du börja någonstans så börja här.

Det finns inga dåliga låtar på den här samlingen. Jag har ingenting att säga om sammansättningen. Jag saknar inga låtar. Det skulle vara kycklinglåtarna i så fall. Flying Lesson (Hot Chicken #1) från Electr-O-Pura och Return to Hot Chicken från I Can Hear the Heart Beating as One. Men där finns ju Autumn Sweater, helt makalösa Our Way to Fall och Did I Tell You, countrypopspåret från annars mindre prisvärda New Wave Hot Dogs.

Prisoners of Love finns i flera versioner. Det finns både en dubbel och en trippel. Trippeln innehåller även en cd med A Smattering of Outtakes and Rarities 1986-2002. Den är egentligen inte särskilt rolig och mitt betyg på samlingen tar ingen hänsyn till den men det finns några spår värda att lyfta fram. Avslutande Magnet, där Paul Niehaus från Calexico spelar steel, var med på ett hyllningsalbum till NRBQ och är fullkomligt ljuvlig. Kevin Shields remix av fina Autumn Sweater är skittråkig så den nämner jag bara så här. Mr. Ameche Plays the Stranger är väldigt o-Yo La Tengo och fantastisk just därför.

För är det något som är Yo La Tengo så är det just det som inte är Yo La Tengo. Den ohämmade omfamningen av musikhistorien, som knådats och tolkats av trion och getts ut på otaliga släpp. Det är även kasten mellan öronbedövande dån, jazztrummor, viskande pratsång, primalskrik, ballader och boogie. Det är att inleda ett album med elva minuter gitarronani och fylla resten med fina, korta poplåtar. Det är aldrig poserande indie och alltid underhållande indie. Och det många känner för Sonic Youth, den förbehållslösa kärleken till en trio åldrade amerikaner som försöker vrida nacken av en Jazzmaster, det känner jag för Yo La Tengo.