Scratch, eller Kyle Jones som han egentligen heter, har varit en del av The Roots-kollektivet sedan ”Illadelph Halflife”. Han är en av konstellationens två beatboxare och munljudskonstnärer (Rahzel är den andre). När Scratch själv beskriver sin stil blir det som 1/3 beatboxare, 1/3 röst-DJ och 1/3 organisk producent. Till skillnad från Rahzel som med sin […][...]

Idén kom från skivbolaget. Vad händer om vi tar tre ganska olika musiker med koppling till Philadelphia och ger dem tre dagar med fria händer i en studio? Av någon anledning tyckte det lilla skivbolaget att idén var så pass spännande att de bestämde sig för att genomföra projektet. Att testa experimentet. Philadelphia-experimentet. Sagt och […][...]

Ända sedan den där ljumma sommarkvällen för två år sedan, har jag funderat på om D’Angelokonserten verkligen var så fantastisk. Eller om jag allra mest greps av den otroliga stämningen i lokalen, om jag var på speciellt bra humör den dagen och om det jag såg på scenen påverkade mitt intryck av det jag hörde […][...]

Kanske är det erfarenheten som gör skillnaden? Kanske är det den tydliga visionen? Kanske är det låtskrivandet? Nej, det är inte frågor egentligen. Snarare funderingar. Jag försöker sätta fingret på varför ”Mahogany Soul” är så pass mycket bättre än precis allt jag lyssnat på i år, rara vinylskivor och löjligt dyra japanpressar inkluderade. Men, jag […][...]

Erykah Badu kvinnan med en av världens just nu mest spännande röster är tillbaka efter vad som känns som en evighet av väntan. Debuten ”Baduizm” är en av de där skivorna som jag lyssnat på så många gånger att den blivit en del av min själ. En del av mitt liv. Mängden minnen till den […][...]

Skojar någon med mig nu? Efter En Vogues nya i försomras hade jag knappast vågat hoppas på en platta till i år med vokalstarka och mäktiga kvinnor som chockar mig med superröster, tungt låtmaterial och djup, äkta soul. Men här är de. Jazzyfatnastees. Bara det coola namnet får mig att imponerat rysa till. Skivan gavs […][...]

Min första reaktion var ”toppen!”. Sen vände det och blev ”lite segt va?” Och här står jag nu och velar, ena sekunden älskar jag det och nästa blir jag frustrerad. Men jag har faktiskt inte hittat något att klaga på. Det är ont om lättfastnande melodier på skivan. Men vem behöver såna? Det är långsamt, […][...]