Skojar någon med mig nu? Efter En Vogues nya i försomras hade jag knappast vågat hoppas på en platta till i år med vokalstarka och mäktiga kvinnor som chockar mig med superröster, tungt låtmaterial och djup, äkta soul. Men här är de. Jazzyfatnastees. Bara det coola namnet får mig att imponerat rysa till. Skivan gavs ut redan förra året i USA och har lyckligtvis hittat hit till slut.

Riktiga kvinnor är inte rädda för att sjunga ut ordentligt, med munnen på vid gavel och tydligt struntande i hur deras sex appeal funkar i den vinkeln. Inte för att de syns på skivan, men det hörs ändå hur de använder rösten. Om man säger så här, en del tjejer låter som panflöjt och en del som altsax. Och här har vi alltså ett par av de där känslospäckade soul/ jazz/ gospel/ r&b-instrumenten som inte räds att visa upp sina ömmande ärr och sina bittra erfarenheter. Det som gjort dem starka och gett dem något att berätta. Och äkta sex appeal på köpet.

Jazzyfatnastees, alltså Mercedez Martinez och Tracey Moore är nya stjärnor, men de dyker knappast upp från ingenstans. Gruppen har sjungit ihop sedan tidigt 90-tal och var från början fyra stycken, men 1994 blev de en duo. 1995 mötte de The Roots och har sedan dess ett kreativt samarbete med ?uestlove och grabbarna. De skriver alla låtar själva, både ihop och var för sig. Och texterna handlar om riktiga saker. Allvarliga och djupa ibland, som i till exempel ”How sad” som handlar om kvinnomisshandel. Sånt man inte direkt kopplar ihop med dagens soulprodukter. Men helt i linje med min uppfattning av Jazzyfatnastees musik.

Men ibland är ju förstås texterna klassiskt känslosamma. Som i underbara bluesdängan ”Breakthrough” t ex. Kusligt snygg sång i ett sugande tempo. Det är lika stor variation mellan låtarnas musikaliska som textmässiga företräden, det växlar mellan stillsamt vackra melodier och såna där nästintill otäckt tajta harmonier som kryper uppför armarna och kramar om revbenen tills man kippar efter luft. Ni vet. Eller är det bara jag?

Jag läste mig till att de har körat bakom Stevie Wonder, De La Soul, Brand New Heavies och Eric Benét. Inte undra på alltså. Bra röster, bra smak och bra kontakter gör ofta bra musik. Och de har talangfulla kompisar på skivan också. De lika begåvade som energiska snubbarna i The Roots agerar till delar kompgrupp åt Jazzyfatnastees och det är inte att ta miste på Philadelphias påverkan på musiken. Okayplayer har alltså ännu en toppengrupp i gänget. Och jag har en ny favorit.