dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Philadelphia Experiment: The Philadelphia Experiment
The Philadelphia Experiment (CD) The Philadelphia Experiment
2001
Ropeadope
8/10

Trumma, bas och piano

Lyssna

Sök efter skivan

Idén kom från skivbolaget. Vad händer om vi tar tre ganska olika musiker med koppling till Philadelphia och ger dem tre dagar med fria händer i en studio?

Av någon anledning tyckte det lilla skivbolaget att idén var så pass spännande att de bestämde sig för att genomföra projektet. Att testa experimentet. Philadelphia-experimentet.

Sagt och gjort. Tre av skivbolagets lokala hjältar kontaktades. Bakom trummorna sattes Ahmir?uestloveThompson – hjärnan, hjärtat och motorn i The Roots och notorisk monsterfunkproducent. En solid och säker grund.

Efter trummorna följde basen, i det här fallet en akustisk. Christian McBride som släppt fyra skivor i eget namn och spelat på över 150 andra tillsammans med artister som Roy Hargrove, Freddie Hubbard, Sting och Bob James fick förtroendet. McBride hade tidigare spelat med Thompson under gymnasietiden.

Melodierna skulle framföras huvudsakligen på klaviaturer som Hammond B-3-orgel, Fender Rhodes och Steinway-pianon. Budet gick till Uri Caine en erkänt orädd musiker och kompositör som dessutom redan spelat tillsammans med McBride vid åtskilliga tillfällen.

Så helt okända för varandra var inte de tre musikerna. Någon garanti att det ändå skulle fungera fanns naturligtvis inte.

Det börjar ganska oroväckande med titelspåret ”Philadelphia Experiment”. En sån där komposition som kan få mig att förstå varför många inte törs närma sig jazzen. Det är skalövningar och expressionism. Avant garde. Eller åtminstone nästan. Jag hittar både melodi, stämning och tjusning efter åtskilliga lyssningar. Men det är en smak jag lärt mig tycka om. Mest känns kompositionen som uppvärmning inför det som komma skall. En övning för musikerna att lära känna varandra.

Efter uppvärmningen lämnas de mest intrikata och expressionistiska lösningarna åt sidan. Istället målar trion med hjälp av några vänner (som Pat Martino på gitarr) upp ett mjukt och samtidigt rökigt funkjazzlandskap. Med hjälp av en knippe egenkomponerade melodier och några inlånade – till exempel ”Call for All Demons” (Sun Ra), ”Trouble Man Theme” (Marvin Gaye) och ”Philadelphia Freedom” (Elton John) – skapas en helhet som ger mersmak.

Det är lätt att lära känna låtarna. De är snälla. Flera är gamla bekanta. Det mesta känns hemtamt. Ändå blir det aldrig tråkigt att lyssna på skivan under de dryga 50 minuter den pågår. Det finns gott om oväntade små infall för att hålla intresset uppe under åtskilliga lyssningar.

Ett album som lyckas med det märkliga konststycket att fungera lika bra som skönt bakgrundsackompanjemang som att sättas under lupp och studeras på nära håll.

Resultatet av Philadelphia-experimentet blev ett skönt album som funkar lika bra på rökiga klubbar som under arbetskvällar.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2002-05-23 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-24 21:00

Kategori: Recension | Recension: #1471

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig