I burn my tomorrows, and I stand inside today, at the edge of the future, and my dreams all fade away. (Burn my shadow, med Ian Astbury på sång) Det första stämmer. Det andra kanske. Det tredje, inte. Det fjärde, återigen. I och med den här versionen av sitt Unkle-projekt har James Lavelle trampat fast […][...]

Nicolettes senaste skiva kom 1996. Några av er minns henne kanske som en av vokalisterna på Massive Attacks utmärkta andra skiva, ”Protection”, från 1994. Till skillnad från senast, då hon jobbade med flera av de då hetaste europeiska elektronikaproducenterna, har hon den här gången gjort det mesta själv. Det har tagit hennes musik i en […][...]

Det händer allt mer och mer sällan att musik kör över mig som ett skenande känslojärnverk. Felet är ju mitt, förstås. Det är inte det att musiken blivit sämre eller mindre omvälvande, det är bara det att jag blivit äldre. Mer luttrad. Men fortfarande finns det få saker som går upp mot känslan att bli […][...]

Att år 2004 para brittisk musikkultur med jamaicanska dito är kanske inte direkt kulturkrockarnas kulturkrock. Titeln känns minst sagt högtravande. Den brittiska och jamaicanska kulturen har omslingrat varandra så länge nu att det inte längre är helt enkelt att separera de två. England har alltid varit det näst största landet för jamaicansk musik. Så istället […][...]

Om ”Dub Revolutionaries” hade som ambition att återskapa svunna tider är ”Version Born” på sätt och vis dess motsats. Här lägger Sly & Robbie rytmer för samtiden. Lite grovt kan man säga att det handlar om fyra huvudspår: hiphop, instrumental dub, ragga och, tja, triphop kanske (eller bruten jazz eller vänsterkant eller headz eller någon […][...]

Skivbolaget Ninja Tune med Coldcut som mest välkända namn är en av de viktigaste spelarna på den lilla scen som ibland går under namnet acid jazz (och nu vet jag att en del av er kommer att slå bakut och börja yra saker om skivbolaget med samma namn, Brand New Heavies och skäggfunk – men […][...]

När det gäller samlingar med olika artister är de bästa sådana som får mig att leta vidare, att upptäcka nya artister. Då är skivbolaget Hed Kandi en av mina allra bästa vänner. Förutom att de förpackar sina samlingar snyggare än något annat bolag är deras samlingar också fulla med fantastisk musik. Det var också på […][...]

Dansmusik är för det mesta en färskvara med ett bäst före-datum som får ett mjölkpaket att framstå som rena lagervaran. Musik som är tänkt att fungera på ett klubbgolv måste kännas fräsch, soundet ska skapa en medryckande känsla, ett tidsenligt groove. Det finns dock undantag även inom dansmusiken, tidlösa produktioner som alltid kommer att fungera […][...]

Det här känns inte riktigt spännande längre. Eller snarare: det kändes spännande innan jag lyssnat på skivan. Jag var nyfiken på att höra hur Heed skulle följa upp debuten ”Postdynamic Tide” och hiten ”Seldom Seen”, som orättvist nog blev avfärdad som synonym med en reklamkampanj då det begav sig. Ett bekvämt och respektlöst sätt för […][...]

Nina har gjort det igen! Denna kvinna med efternamnet Ramsby har på tre ynka år varit med i tre olika grupper som i tre vitt skilda genrer har bjudit på fantastiska skivor. Först var det hårt rockande – numera nedlagda – Salt, som bara hann med en riktig skiva – den lysande ”Auscultate”. Sedan kom […][...]