Det händer allt mer och mer sällan att musik kör över mig som ett skenande känslojärnverk. Felet är ju mitt, förstås. Det är inte det att musiken blivit sämre eller mindre omvälvande, det är bara det att jag blivit äldre. Mer luttrad. Men fortfarande finns det få saker som går upp mot känslan att bli sparkad i magen av musik. Av musik som kan vända upp och ner på en hel värld.

När jag första gången hörd Télépopmusiks Breathe var jag tvungen att sätta mig ner. Bokstavligen talat. Det var en av de där alltmer sällsynta stunderna.

Att videon är sjukt snygg var bara en bonus i sammanhanget. För det var ju den sanslöst magiska musiken som flödade ut ur tevens rätt krattiga högtalare som fyllde rummet. En blodpulserande bas, stråkar som svävade högt ovanför allt som är grått och trist och Angela McCluskeys förföriskt vackra röst. Allt kryddat med en ploppande slinga, en taktfast hi-hat och allmänt småknorrande effekter.

Another day
just believe
Another day
just breathe

Förväntningarna på albumet blev givetvis omöjligt höga. Allt annat blev inte annat än bleka kopior av Breathe. I sina bästa stunder.

Utan att ha hört en ton av musiken på Angel Milk hoppas jag förstås på stordåd igen. Och åtminstone en Breathe. Även det är förstås en omöjlig begäran.

Angel Milk fortsätter att gunga runt i samma solnedgångsdränkta hängmatta som debuten. Det är eftermiddagsslö musik att fylla tomrummet mellan solsemesterns strandbesök och de första, svala kvällsdrinkarna. Angela McCluskeys säregna stämma är med även på den här resan. Nya resenärer är Deborah Anderson och Mau, förmodligen mest känd som del i brittiska triphopkonstellationen Earthling.

Och att Mau dyker upp är rätt naturligt. Den största skillnaden mellan Angel Milk och debuten är att Fabrice Dumont, Christophe Hetier och Stephan Haeri grävt sig djupare ner i nittiotalets triphop-scen. I synnerhet genrens fascination för film och jazz. Det här yttrar sig i spår som Swamp, Nothing’s Burning och kanske allra tydligast i Love’s Almighty där Telepopmusik vältrar runt sextiotalsfilmmusikens John Barry-klipprum medan Angela gör sin bästa Eartha Kitt-imitation. Och i ärlighetens namn blir det faktiskt lite väl mycket. När sedan Mau kommer in och gör sin Earthling-grej och Télépopmusik gör sitt bästa för att låta som Earthling, så låter det rätt mycket, tja, Earthling (när Mau börjar mässa sitt ”I owe you this / I say to myself / I owe you this / and nothing else” låter det dessutom ganska exakt som Planet of the Apes). Det sistnämnda fungerar däremot alldeles utmärkt. Lite oväntat fungerar den väldigt jazzfilmpsykutflippade Ambushed också rätt bra.

Men det går ändå inte att komma ifrån att det blir lite väl mycket lösa jazzrökkonturer för att albumet ska må riktigt bra av det. Och när albumets sista 20 minuter i princip bara består av tystnad känns det krystat i överkant.

Desto trevligare är då albumets mer elektroniska stunder, när Hetier och Haeri håller till i ungefär de after beach-regioner som de mutade in med Breathe. Att ett av de allra bästa spåren på Angel Milk, återigen med Angelas vibrerande röst längst fram, bär titeln Brighton Beach är lika självklart som Brighton Beach är sorgsamt vacker.

Men mest av allt är Angel Milk den fullständigt förkrossande Into Everything, med sin blodpulserande bas, stråkar som svävade högt ovanför allt som är grått och trist och Angela McCluskeys förföriskt vackra röst.. Allt kryddat med en ploppande slinga, en taktfast hi-hat och allmänt småknorrande effekter.

Is it possible to love you
Or will this soon be washed away?
By a singled rop of water
In the desert I will lay

Ja. Visst är det Breathe en gång till. Eller åtminstone nästan. Ett substitut.

Ibland kan ett substitut räcka ganska långt.