När det gäller samlingar med olika artister är de bästa sådana som får mig att leta vidare, att upptäcka nya artister. Då är skivbolaget Hed Kandi en av mina allra bästa vänner. Förutom att de förpackar sina samlingar snyggare än något annat bolag är deras samlingar också fulla med fantastisk musik.

Det var också på två Hed Kandi-samlingar som jag för första gången stötte på Aim, Cold Water Music (på Winter Chill) och Sail (på Served Chilled 2) med sång av Kate Rogers. De fick mig att bums springa iväg och köpa Aims fullängdsdebut Cold Water Music. Med höga förväntningar åkte den in i cd-spelaren.

Sedan tog det roliga slut. Istället för atmosfärisk electronica, som på de låtar jag hört, var det istället jazzig hiphop som gällde. Och inte speciellt kul jazzig hiphop. Inget ens i närheten av titelspåret och framför allt inget i närheten av fantastiska Sail (missa inte heller Kate Rogers egen Fine, också den på Served Chilled 2).

Inför Hinterland hade jag inte hört någonting och väntade mig inte speciellt mycket. Och det börjar bra. Till min glädje har Aim åter tagit hjälp av Kate Rogers på The Girl Who Fell Through the Ice och fått till dryga sex minuter som är minst lika bra som Sail. Kanske bättre. Det är storslagen electronicasoul i samma anda som 4Heros Les Fleur.

What Do People Do All Day drar upp tempot och sparkar igång en syntbasslinga nästan lika tung som det Adam F fick till på Kaos – The Anti-acoustic Warfare. Atmosfäriskt och svängigt.

Sedan vill Aim bli hiphopskallar igen. Och då faller det mesta ihop. Igen. Det spelar ingen roll att Souls of Mischief gästar på No Restriction, det svänger aldrig riktigt loss. Och The Omen faller lite meningslöst mellan stenhårt och softjazzigt.

Andra gånger blir det bara lite småtråkigt när de låter en sampling ligger och köra alldeles för länge så att det blir tomgång av alltihop.

Det är lite synd att Aim inte kan hålla sig till det de kan bäst, electronica. Det behärskar de utan problem, vare sig det gäller lågmälda viskningar eller storslagna arrangemang. Som när de i Fall Break” drar igång ett jazzigt komp och ett stillsamt piano och med jämna mellanrum slänger in en busslast stråkar ovanpå alltihop. Eller From a Seaside Town som byggs kring ett mjuk pianosampling och en Barry White-saxofon. Då är Aim hur bra som helst.

Slutresultatet blir lite väl spretigt och ojämnt med The Girl Who Fell Through the Ice som det klarast lysande utropstecknet. Och som får mig att undra samma sak som jag gjorde när jag lyssnade på Aims debut.

När kommer egentligen Kate Rogers debut?